Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under den senare perioden, och dessa anteckningar bestyrka således
den nu väl vanliga uppfattningen, att 1778 års riksdag var
brytningspunkten i Gustav III:s liv, då han började förlora den folkgunst,
som han genom sin revolution förvärvat.
Hedvig Elisabeth Charlotta.
Hedvig Elisabeth Charlotta kom 1774 till Sverige från det lilla
enkla hovet i Eutin. Hon var då nästan ett barn, blott femton år,
men hon var kvick, god och glad, och »lilla Lotta» tyckes hava
intagit alla med storm. »Hon skrattar och skämtar hela dagen» —
skriver Fredrik Sparre i sin dagbok. »Hon är glädjen själv, och
efter vad de personer säga, som hava lyckan att vara anställda hos
henne, lär hon även hava det bästa hjärta.» Också den apatiska
drottningen blev förtjust i sin svägerska. Hertiginnan »småretas
och skämtar med henne, hon till och med kittlar henne utan någon
försyn, när hon möter henne; det gör hon för övrigt också med
sina egna hovdamer, vilket jag själv fick bevittna uti en av alléerna
i Kungsträdgården under maskeradbalen». Bland dem, som från
Wismar beledsagade den unga hertiginnan till Sverige, var ock
grevinnan Axel von Fersen, som därvid åtföljdes av sin dotter Sophie,
sedan grevinna Piper. Mellan de unga jämnåriga damerna uppstod
en vänskap, som varade hela livet, och redan i augusti 1775 började
hertiginnan att till fröken von Fersen skriva — vad man kunde
kalla — månadsrapporter; det var denna form, hon gav sina
memoarer, vilka naturligtvis nedskrevos på franska. Hon har givit dem
en förtjusande inledning: »De, som komma att läsa dessa brev, torde
möjligen vara nyfikna att erfara de skäl, som föranlett mig att
nedskriva desamma. Jag har alltid varit road av läsning, i synnerhet
av historiska böcker och hovmemoarer i allmänhet; det har därför
synts mig angenämt att själv kunna efterlämna sådana till
allmänhetens tjänst efter min död. En person i min samhällsställning får
ofta tillfälle att vara ensam för att ej alltid falla sin uppvaktning
till besvär; detta har åtminstone hänt mig, vilket givit mig en viss
smak för ensamheten. Vad skall jag taga mig till, när jag är
ensam? — sade jag till mig själv en dag. Att sitta och läsa bliver
enformigt, man behöver omväxling och någon bestämd daglig
sysselsättning; att sköta sin brevskrivning har sin tid, och att spela på
clavecin eller knäppa på gitarr kan ju blott lämna förströelse för
ögonblicket. Jag beslöt därför att skriva mina memoarer». Den
form, hon valde för dessa, var, som hon trodde, ny. De skulle
skrivas i form av brev till Sophie von Fersen, »ty vad kan väl vara
angenämare än att få meddela sig med den, man håller utav».
Ända till 1800 bibehålla hennes anteckningar denna form; sedan
fortsätta de såsom vanliga memoarer till kort före författarinnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0197.html
