Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkan och upplysningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnämndes Lindblom 1786. Prästvigd blev han först fem dagar efter
utnämningen. Trots det att han aldrig studerat teologi, blev han
i det hela en mycket god biskop, ty han hade i hög grad en chefs
förmåga att leda och leda under urbana former. Särskilt hade han
en stor talang i att avlasta arbete på andra, även när det gällde
författarskap. För Beskow berättade Wallin härom några drag, som
ypperligt karakterisera Lindbloms personlighet: »Du må tro, att det
var eget med salig Lindbloms författarskap. Hans latinska lexikon
har Dahl skrivit, hans företal till Lehnbergs predikningar har Åström
skrivit, hans inträdestal i Svenska akademien har Blom skrivit —
åtminstone retoucherat — och hans direktörstal har jag skrivit.
Det var ej, emedan han icke kunde skriva, men han var för bekväm
att arbeta. Så snart han erhöll något dylikt uppdrag, sände han
efter den, som han ansåg därtill mest passande (varvid han nästan
alltid träffade ett lyckligt val) och sade: Hör på!... De ha lassat
på mig det här... Det har jag nu inte tid med... och det gör du
mycket bättre än jag... tag det och smörj ihop något, som jag
kan få om ett par dagar! Alla älskade honom och gjorde honom
gärna till viljes. Men just den omständigheten, att han aldrig
befattade sig med någon detalj, gjorde honom alldeles ypperlig till
chef. Han bedömde vid första ögonkastet vars och ens
användbarhet, uppmuntrade de sina, skaffade dem befordringar, höll dem
alltid ryggen fri, om det behövdes, var öppen, förtrolig, vänfast,
pålitlig.» Gustav III var han orubbligt tillgiven, och hans hänförelse
för konungen tog sig mycket starka uttryck. I sitt första tal till
Linköpings prästerskap betygade han sin tacksamhet till »denne på
svenska tronen mest upplyste monark, som, själv uppfylld av
uppriktig vördnad för religion, av verklig aktning för det stånd, som
skall predika livsens ord till salighet, aktat mig värdig att bekläda
ett av de yppersta ämbeten i svenska kyrkan». Denna tillgivenhet
sattes snart på prov, då det gällde att få allmogen att åtaga sig en
viss bevillning för att återfå den så kära husbehovsbränningen. På
uppmaning av finansministern Ruuth utfärdade Lindblom då ett
cirkulär, som man — för att begagna Rodhes ord — skulle kunna
kalla hans herdabrev. Det börjar: »Det förnyade vedermäle av
Kungl. Maj:ts oavbrutna föresats att befrämja sina trogna
undersåtares välfärd, som blivit ådagalagd i dess nådiga skrivelse rörande
en fri husbehovsbränning, kan ej undgå ett prästerskaps
uppmärksamhet, som alltid hedrat sig med den underdåniga plikten att föregå
sina åhörare i laglydnad och tacksamhet emot en välgörande
regering». Vid riksdagen 1789 — den första han bevistade — tillhörde
han naturligtvis regeringspartiet, men intog såsom nykomling ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
