Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med samma kraft som under renässansen, och läser man t. ex. de
franska fableauerna, är det, som låge det århundraden mellan dem
och S. Franciscus’ tid. Men å den andra sidan lyckades denna
glada naturalism aldrig att under medeltiden stiga till rangen av en
allmänt erkänd världsåskådning. I teorien, om än icke i praktiken,
böjde man sig här alltid för munkteologien, och ofta då man minst
anar det, ofta då den store Pan synes fira sina gladaste orgier,
kommer ett bakslag från den, trots allt, dock så livskraftiga asketiska
världsåskådningen. Bertrand de Born, den eldige provençalske
trubaduren, vars liv förflyter såsom en käck riddarsaga, under kamp
och kärleksäventyr, slår plötsligt om, avsäger sig världen, blir from
och slutar sina dagar i den ensliga munkcellen. Ännu Boccaccio
står värnlös mot denna världsåskådnings tryck. Decamerones glade,
tanklöse författare gör mot slutet av sitt liv bekantskap med en
väckelsepredikant, och mer behöves ej för att förvandla Fiammettas
beundrare till en ångerfull syndare, som med ruelse blickar
tillbaka på hela sin föregående verksamhet.
Fästningen, som måste stormas, var således medeltidens asketiska
världsåskådning, och detta skedde med renässansen, den nyvaknade
livsglädjens och individualitetens tid. Den nya rörelsens hemland var
Italien och det av lätt insedda skäl. Kontinuiteten med den antika
bildningen hade naturligtvis alltid varit kraftigare i Italien än i andra
land; huvudmassan av befolkningen var av romersk börd, språket
ett dotterspråk av latinet, ruinerna talade där ännu sitt kraftiga
tungomål, och å den andra sidan var kyrkans makt där vida mindre
än annorstädes i den kristna världen. Italien ägde intet skolastiskt
universitet som Paris, påven var för italienarna mindre en kyrkans
herre än en världslig furste, de kyrkliga skandalerna, nepotismen
och korruptionen trädde där mera ohöljt fram än annorstädes,
och genom den livliga merkantila förbindelsen med saracener och
greker hade italienarna lärt sig inse, att bildning och moral ej voro
de rättrognes uteslutande tillhörighet.
I Italien bröt således renässansen först fram. Dess banerförare
sågo däri blott antikens pånyttfödelse, men i själva verket var
renässansen något vida mer än reproduktionen av en död kultur.
Renässansen betecknar i främsta rummet personlighetens frigörelse:
det syndiga, upproriska jaget sprängde de fjättrar, som medeltidens
asketism smitt åt personligheten, blicken, som förut fördjupat sig i
ett översinnligt fjärran, öppnades åter för denna världens skönhet,
naturen tedde sig ej längre såsom syndbelastad, utan lika lycksaligt,
slösande skön som under antikens dagar, och begäret att
genomforska dess hemlighetsfulla djup vaknade åter till liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
