Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bruten viljekraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
nämligen att låta mor sitta kvar på torpet till
döddagar. Ifrån ungdomen gick jag och arbetade där,
vallade o. s. v. Jag hade väl ej så gärna gått dit,
tv hårda ord, t. o. m. hårluggar och örfilar
vankades rätt ofta, men han hade en dotter, Karin, för
vars skull jag fördrog allt. Det var ej utan att
hon gynnade mig, ty jag utmärkte mig tidigt för
kroppsstyrka och ett slags manhaftighet, vilket
flickorna alltid tycka om. Ja, trots att jag i skolan,
vad läxorna vidkom, alltid redde mig sämre än
många av kamraterna, som slogo sina lovar
omkring ’Petter-Pers Karin’, var hon dock redan då
min fästmö! Hennes far blängde ofta rätt ont på
mig därför, men modern, en präktig människa, sade
då alltid: ’Å, de äro ju bara barnungarne, vet jag’.
’Ja, ja, men eldroten bör ryckas upp i tid, eljes
blir hon en övermäktig’, muttrade han då.
Så gingo åren, och så kom den tiden, då vi skulle
läsa fram för prästen. Lyckligare dagar har jag
aldrig haft — så svårt jag än hade för att få
katekesen i huvudet — och det säga alla, som kommit
så långt. Gossar och flickor få där läsa på en gång
i samma rum, och sålunda hade jag ständigt
framför mig den vackra Karin, som då och då gav mig
ett ögonkast. Vem var lyckligare än jag!
En, som gjorde mig mycket förtret, Arar en rik
och mäkta dryg bondson vid namn August, skol- och
läskamrat till mig. Han fjäskade mycket för Karin,
kallade mig torparunge och dylikt, och i barnsligt
oförstånd skämdes jag naturligtvis över att vara
en fattig — ehuru hederlig — mans son. En gång
piskade jag honom gul och blå — en åtgärd som
i hög grad behagade Karin, men vars följd blev,
alt jag med möda fick gå fram, d. v. s. ansågs
värdig att konfirmeras.
Den söndag, då vi första gången — och hittills för
mig åtminstone den sista — gingo till nattvarden,
var Karin verkligen vacker i sin enkla svarta
klänning, mycket vackrare än konfirmalionsdagen dagen
förut, då hon var klädd i vitt, men med en hel mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
