Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64S
Konungen svarade obestämdt, hvilket gjorde, att hertigen började fiendtligheterna oeh be-
tvingade hela Lifland.
Vid underrättelsen om Liflands eröfring utbrast konung Sigismund:
”Alltså är dig, Carl, inte nog, att da hafver mig utur händerna röfvat mitt art-
rike, utan är du ock till Lifland öfverkommen att i lika måtto skilja mig från mitt valrike.”
Sigismund hade emellertid låtit utrusta en stor här och lät denna tåga mot Lif-
land och belägra fästet Wolmar, hvilket försvarades af hertig Carls son till venster, Carl
Carlsson Gyllenbjelm, samt Jakob de la Gardie, båda helt unge män. Fästningen var
dålig och svag, men försvarades med sällspord tapperhet af de båda svenskarne. Slutligen
voro dock murarne genomskjutna och de svenska befälhafvarne ansågo sig nödsakade att
dagtinga, samt begärde af den polske befälhafvaren, den ädle Zamoisky att få aftåga under
flygande fanor med manskap och förråd. Detta vilkor beviljades dock ej. Manskapet fick
aftåga, men förråden måste lemnas qvar, hvarjemte Gyllenbjelm och de la Gardie blefvo
förklarade för fångar.
På ett ärorikt sätt mottog den polske storkanslären de tappre svenske befälhaf-
varne, samt tillredde åt dem en lysande måltid, hvarunder han lifligt beklagade kriget
mellan Sverige och Polen, samt sade, att polackerna sjelfva ej ville kämpa mot Sverige,
utan gjorde det endast på sin konungs befallning.
Gyllenbjelm underrättade hertigen om Wolmars fall och sin fångenskap, samt fick
till svar från hertigen ett bref, hvari det bland annat hette:
”Vi hafva bekommit ditt bref, Carl Carlsson; och ändock vi ej borde oss om din
förlossning något bekymra, efter du icke hafver hållit dig bättre; dock likväl efter vi för-
nimma af din utskickade, att du hafver stått en storm eller två ut, så vill vi, hvad som
skett är, tillräkna din ungdom. Du skall för den skull låta anhålla om din förlossning
hos kanslären och begära att veta, mot hvilken af dem, som i vårt våld äro, du kan
blifva utvexlad, så vill vi den förordning göra, att du skall komma på fri fot igen.”
Men det blef annat än befrielse af för Gyllenbjelm. Ur en gammal historia om
hans fångenskap må anföras:
*Så länge Gyllenhjelm och hans vapenbroder voro qvar i polska lägret bemöttes
de fortfarande med all aktning. De erhöllo dyrbara pelskläder - de hade nämligen
lemnat sina egna, att från Düna sjöledes föras till Pernau — till vängåfva, herr Carl en
svart sammetspels och herr Jakob en röd; och de besöktes dagligen af såväl polacker,
som landsflyktiga svenskar. Bland dessa senare yttrade Jakob Clason Horn med suck
och klagan, ”att om han väl vore hemma i sitt fädernesland igen, ville han hellre der
dö, än lefva i främmande land, huru gladt der än kunde vara.” - Efter julen förordnades
en förnäm polack att föra fångarne till konungen. Vid afskedet från storkanslären gaf
denne dem det bästa hopp om att blifva utlösta. Så fördes de till Riga, der de vistades
julen ut och sedan genom Kurland till Wilna i Lithauen, der konung Sigismund vistades
med sitt hof.
De fördes upp på slottet, som vimlade af förnäma polska herrar och in i stora
kursalen, der konungen sjelf satt omgifven af sina rådsherrar. Fångarne ville stiga fram
och falla på knä för konung Sigismund; men då satte konungens marskalk sin staf emot
dem till tecken, att de ej fingo gå längre fram — och så blefvo de stående. De öfver-
lemnades åt befälhafvaren för konungens hejdukar och denne förde dem till ett annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
