Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
Så berättas det, att, då han en gång som gosse gick tillsammans med sin fader
och dennes trogne vän, Rutger Krnnse på ängen vid Örstignäs utanför Nyköping, han
afvek från gångstigen. Kruuse varnade honom då, sägande, att han lätt kunde trampa
på ormar, hvilka han ej kunde se, om han ej hölle sig på den nedtrampade stigen. I
detsamma kom en huggorm krälande alldeles framför gossens fotter. Han blef emellertid
icke rädd, utan ryckte till sig en käpp, samt slog ihjäl ormen, hvarefter han fortsatte sin
promenad, som om intet passerat. Då vände sig hans fader om och pekade på sonen,
samt sade till Kruuse:
”Den pojken skrämmes ej så lätt!”
Till sin son sade han:
”Förkrossa all falskhet och alla giftiga krafter, som korsa din stig, min son!”
Följande två anekdoter från Gustaf Adolfs barndom må här anföras:
Medan han ännu bars på sköterskans arm, stannade denna en gång för att tala
med några af sina bekanta, hvilket misshagade furstesonen, så att han blef ond och sade
till en af dem:
”Gå ur vägen, eller vet du ej, att jag är en herre!”
En bonde från Öland gaf prinsen en af de små ölandshästarne till present. Men
Gustaf Adolf tog genast upp några ungerska gyllen och påtvingade dem bonden, sägande:
”Jag skall betala hästen; ty du lär inte vilja gifva mig honom för intet och du
kan behöfva dina penningar.”
Detta, säger en häfdateeknare, är, som man kan anmärka, idel småsaker och
sådant som i mer eller mindre mån låter säga sig om barn i allmänhet; men det är med
den stora skilnaden, att hvad dessa smådrag ur konungabarnets lif lofvade, det höllo de
och det var den älskande och beundrande samtiden sjelf, som hopsamlade äfven det obe-
tydligaste för att till slut kunna åstadkomma en helgjuten bild af sin hjelte.
Huru mycket förtroende konungen hade för sin son, veta vi af det föregående.
Man skulle kunnat tro, att detta förtroende var dikteradt af fadersstolthet. Men anmärk-
ningsvärdt är, att äfven allmänheten och framstående män hyst för ynglingen samma för-
troende, som hans fader.
Sedan konung Sigismund lemnat Sverige, hyste såväl hertig Carl, som hans an-
hängare bopp om, att fosterlandet nu blödt nog och att det katolska majestätet och hans
jesuiter skulle låta landet vara i fred. Men det var alls icke konung Sigismunds mening.
Ett tydligt bevis derpå hafva vi i det föregående fått genom Petrosas uppträdande.
Men ännu mera blottade konung Sigismund sina afsigter, då han lät fängsla de
sändebud, som från Sverige skickats till honom. Vidare skref han till finnarne bref med
uppmaning till dem att gripa till vapen mot Carl och sände Johan Gyllenstjerna med en
flotta till Elfsborg för att fiendtligt behandla detta fäste. Estland skänkte han till Polen,
samt erhöll af riksdagen i Warschau löfte om bjelp till bekrigande af Sverige.
Detta kunde den yngste af kung Göstas söner ej se utan att söka sätta en gräns
derför. Han for sjelf med sin hertiginna öfver till Reval och var följaktig af en här på
30,000 man, samt tillkallade en flotta från Finland under Hans Classons Bjelkenstjernas
kommando och derefter frågade han konung Sigismund, om han ville hafva krig eller fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
