Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— För resten — skrattade han sorglöst, hvad skulle det
vara? Svåger min är skomakare, är det kanske bättre?
En kusin jag har blef skrifvare och sitter på en kolmörk
gata i Neapel — hu!
Åter såg han ned i sitt knä och handterade något rastlöst.
— Vet signora, återtog han och log — en gång
funderade jag på att bli vaktmästare i Pompeji. Det var en
kväll, jag hade varit där inne hela da’n, och så fick jag
lust att stanna öfver natten för att få se Forum i fullmånsken
— mot Vesuv, ni förstår. Vesuv var orolig den tiden,
sprutade grant. Jag gömde mig i en bagarverkstad i de
där smågrändema bakom basilikan, ni vet, och slapp undan
vakten. Gud, en sådan kväll — jag inbillade mig att jag
lefvat öfver och gick där på gatorna ensam i min egen
stad, vet signoran, det var alldeles som om jag hört den
tiden till — mycket mer än den riktiga, den som är nu.
Hans bleka ansikte hade blifvit så underligt smalt, och
ögonen fästes på mig utan att se, stjärnlika.
Så fnittrade han till igen på sitt gossaktigt hårda sätt.
— Men till sist knep de mig förstås.
Utan att tänka på hvad han gjorde, förstår jag, sträckte
han i detsamma ett föremål högt framför sig, som ville
han granska det på ett passande afstånd.
Vi reste oss förvånade — snabbt böjde jag mig fram
och fattade om hans arm i ett säkert grepp.
— Hvad i all världen är detta?
Han var öfverrumplad — förfärligt förlägen.
— Ah, signori, förlåt tusen gånger — jag tänkte inte
alls — jag brukar göra så’nt, när jag sitter ledig en stund
— se, nere i bukten finns så bra lera, och jag tog en
smula nyss.
Jag släppte ingalunda mitt tag, utan tvang honom att
länma mig det han höll i handen.
Det var ett porträtt i lera af min följeslagare. Våldsamt
i uppfattningen, starkt lefvande. Jag kunde suttit hela
kvällen försjunken i detta ögonblicksverk.
— Har ingen sett, hvad ni gör så här?
Han var alltjämt grufligt besvärad.
— Sett? Åhjo — åhnej, det gjorde också detsamma,
så’nt förstår de inte därhemma.
Jag gaf honom bilden åter och sade, att så gärna* jag
velat få behålla den, så kunde jag det inte, han måste visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
