Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nämn inte Nietzsche,» ropade en yngling, blef röd och
sprang upp, »gör mig den tjänsten, tala inte om Nietzsche
— inte här, det är för heligt/»
Han menade det, ynglingen, hans ögon glimmade
vackert. Hoffberg såg på honom med en egendomlig känsla.
Se där en af dessa, som en gång skola stå med sin lifstro
i sina händer och förgäfves bjuda ut den. Släck
hänförelsen, yngling, glid hän i intet, annars väntar dig döden/
Ju längre det led mot uppbrott, dess nervösare kände
sig Hoffberg. En vanvettig idé hade fått makt med honom.
Han gjorde sig icke reda för orsaken, om det var begär efter
att få utslunga vissa saker eller blott att visa, att det fanns
något hos honom eller att göra uppseende — men han
ville hålla ett tal. I denna krets af sekeltrötta män under
fyrtio, som visste att allt var ett snedvridet gyckelspel
men voro leda intill döds åt det tunga, tusenåriga
jordtrampet, ville han utkasta galna, trotsiga ord, hur det föll
sig. öfverretad, ur stånd att beräkna, var han många
gånger så nära däran, att han skalf, men lät en
tillfällighet afkyla sig.
Någon såg på klockan. Då reste han sig, kall om
händerna. Han knackade lätt i ett glas och mötte förvånade
blickar. Allt tal afstannade. Han begrep aldrig sedan,
hur han fått mod att blotta sig inför dem — vildt
främmande själar!
»Mina herrar — hederspaschor (han ville göra det hela
till ett lätt skämt, rädda sig). Jag står här för att säga
er farväl (hade han nu brusat fram med saken genast!)
— ett långt farväl. Ni vet, hvem jag är. En orolig själ,
som mycket älskat, och som därför kan hoppas att mycket
skall bli honom förlåtet. Med andra ord: en författare utan
Guds nåde, en som svettats att finna sig själf men som
ger sig i kampen. Att jag älskar litteraturen, är ju
ingenting att tala om, men en sak vill jag säga: jag älskar lifvet,
älskar det ännu högre. För mig äro de så tvinnade
samman, konst och lif, att jag icke kan skilja dem åt. De växa
samman i min åtrå. Lifvet, det enda vi lefva, det korta,
det lilla, det stora, endast det tror jag på, endast det
anser jag vara diktningen värdt. Att lefva lifvet är det högsta
jag vet, men utan att alla lefva har jag ingen kraft att
lefva, som jag ville lefva. Alla lefva icke — endast få
lefva. Så finns det ingenting för mig annat än att arbeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
