Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 10. Smedjan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
Herre öfver luften, ty han hade gifvit vinden en lunga,
i1 graniten skapat en andningsapparat och förvandlat
luftströmmen till en blåsbälg. Herre öfver vattnet, ty han
hade af den lilla kaskaden gjort en vattenbläster. Herre
öfver elden, ty han hade ur denna af hafvet öfversköljda
klippa lockat fram eldslågan.
Som smedjan nästan helt och hållet saknade tak, hade
röken fri utgång och målade den öfverhängande branten
svart; dessa klippor, som tycktes för evigt gjorda endast för
skummet, fingo nu äfven göra bekantskap med sotet.
Till städ tog Gilliatt en stor klappersten af mycket
tätt gry och som hade ungefär den form och storlek han
önskade. Det var i alla fall en högst farlig grund att smida
på, och den kunde springa sönder. En af ändarna på detta
block var afrundad och slutade med en spets, så att stenen
kunde användas som spetsstäd; men hornet fattades, så
att något hornstäd blef den icke. Det var troglodyternas
gamla stenstäd. Ytan, blankpolerad af vågorna, var
nästan hård som stål.
Gilliatt ångrade, att han icke tagit med sig sitt städ.
Som han icke visste, att Durande af stormen skurits midt
itu, hade han hoppats finna timmermannens kista med alla
hans verktyg på dess vanliga plats i förrummet; men nu
var det just förskeppet, som hade blifvit bortryckt af
vågorna.
De båda urgräfningarna, som Gilliatt eröfrat från skäret,
voro grannar. Magasinet och smedjan stodo i förbindelse
med hvarandra.
Om aftnarna, sedan han slutat sitt arbete för dagen,
förtärde Gilliatt en bit bröd, som han doppade i vatten,
ett stycke sjöborre eller krabbtaska eller några
hafskastanjer, det enda han kunde få fatt i bland dessa klippor,
och äntrade därpå, darrande som knuttåget, uppför
detsamma för att lägga sig i sin håla på Stora Douvre.
Det slags drömtillstånd, hvari Gilliatt lefde, stegrades
af det rent materiella i hans sysselsättningar: en alltför
stor dos verklighet har någonting förfärande.
Kroppsarbetet med sina otaliga detaljer minskade icke hans häpnad
öfver att befinna sig här och göra hvad han gjorde.
Van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
