Jag tror, jag köper mig en fiol,
Konfonium och en stråke,
Och börjar spela från pol till pol
Och ta betaldt som hin håke;
Ty nu för tiden det lönar mödan
Långt mer att spela, än skaffa födan
På annat sätt.

Vår tid är stollig med sin musik,
Och noga är den ej heller:
Att koka soppa uppå en spik,
Rätt bra som konst-stycke gäller.
Ju mera tokigt musiken skenar,
Dess mera mynt man på den förtjenar
Hos publikum.

Hvar dag en ny speleman står opp.
Att han är bäst, är naturligt;
Ty ingen förr har gjort såd’na hopp,
Och stråken fört så finurligt;
De skönsta toner han vet att nypa. —
Man måste dit, om man än skall krypa,
Och höra på.