Jag vill för Er en stroph berätta,
Som rolig är på sätt och vis;
Det var en Landskamrer för detta,
Som blef förtjust i en aktris.

Han köpte vagn, han köpte hästar,
Han gjorde allt för hennes skull.
Han lät brodera sina västar,
Och sminkade sitt gamla hull.

Han gjorde vers och sjöng till lutan,
Likgodt! han friar och får ja.
Aktrisen, hellre än bli utan,
Ansåg för bäst att honom ta.

Kamrern om allt det bästa trodde.
På ömhet syntes ingen brist;
Men midt emot i farstun bodde
Olyckligtvis en ung artist.

Den unga frun nu tycke byter;
Kamrerarns panna växer ut. —
Förlåt, att jag så här afbryter!
Men nu är visan verkligt slut.