Far och son: Ett hems historia / VI. Fosterländsk väckelse. Theodor student i Leipzig. Vilt »burschenleben». Slagsmål och dueller. Flykt till Berlin. Avsked från studentkamraterna. (1915) Author: Cecilia Bååth-Holmberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

VI.
FOSTERLÄNDSK VÄCKELSE. THEODOR STUDENT I LEIPZIG. VILT »BURSCHENLEBEN». SLAGSMÅL OCH DUELLER. FLYKT TILL BERLIN. AVSKED FRÅN STUDENTKAMRATERNA.

SÅ var ställningen, när Theodor efter slutad bergsmansexamen kom hem från Freiberg. Innan han begav sig till Leipzig, skulle han följa de sina till Karlsbad. Här var Goethe, här var hertiginnan av Kurland och många andra av deras vänner. Men också här rådde oro och förstämning. Körner kände sig sårad över Goethes kalla likgiltighet för Schillerupplagan; hertiginnan av Kurland hade fått sin sköna dotter gift med greve Talleyrand-Périgord och hade själv blivit en ivrig vän till Napoleon; detta senare smärtade Körner mest och han antydde för sin son det fördömliga i att vara så otysk.

Nästan oförmärkt inträngde faderns tankar i ynglingens själ och kommo honom att bli mera klar på sig själv och sin ställning till tiden. Djupt

66

upprördes han över Hofers mord och skrev över honom en dikt, »Den frie mannens död», som senare infördes i hans berömda stridssånger »Lyra och svärd». Men varken han eller hans far anade vilken betydelse orden »frihetens väg leder till dödens smärta» blott alltför snart skulle få för honom själv.

En annan av de i »Lyra och svärd» införda dikterna, en av de i Tyskland mest älskade — »Ekarna» — förskriver sig också från denna tid. Theodor Körner såg gärna i dessa mäktiga träd en symbol för Tysklands kraft. Egendomligt nog skulle han, bäddad på eklöv, få sin grav under en av dessa jätteekar, som genom honom och förbunden med hans namn blivit ett av de mest ryktbara träd i Europa.

I ovannämnda dikt uttalar han den allt starkare honom gripande fosterländska hänförelsen i förening med smärtan över Tysklands förnedring:

Deutschlands Volk, du herrlichstes von allen,
Deine Eichen stehn, du bist gefallen.

Theodor Körner kände sig för första gången vara mer än sachsare, vara tysk. Och om än de högstämda känslorna för en tid åter skulle avsvalna, så låg gnistan i hans hjärta och väntade endast en ny frisk fläkt för att låga upp.

Men ännu lekte livet för honom. Till fots, med lutan på ryggen kom han en augustidag till Leipzig och tog in hos »madam Becker i Reichels Garten». Han drogs genast in i det glada och

67

bullersamma studentlivet, som just vid denna tid var mer än vanligt vilt och upprört.

Studenterna voro delade i två stora partier, som stodo mot varandra i rasande förbittring. Ett par föreningar, »Landsmannschaften», motsvarande »nationerna» i Uppsala, hade nyss och för första gången blivit stiftade. De kallade sig Thuringia och Lusatia och hade satt sig som uppgift att angiva tonen inom ett »äkta studentliv». Deras motsats och motparti bildades av de adliga studenterna, som sedan gammalt utgjort en kår i kåren och varit tongivande inom de »högsta kretsarna», det vill här säga bland professorer och andra universitetslärare.

Körner slöt sig genast med liv och själ till Thuringia; han rycktes fullkomligt med av det stormiga kamratlivet; snart var han medelpunkten i alla vilda uppträden, slagsmål och dueller; som »senior» i Thuringia var han ledare i fälttåget mot de »adlige», med vilka häftiga, även blodiga sammandrabbningar ständigt skedde.

Han uppträdde som en äkta »Bursch», ett ord, som mer än vårt »student» bär prägeln av hänsynslös och ungdomlig lössluppenhet. På huvudet bar han en svart klädesmössa med svart-röd-vita band och dito tofs; i ena handen en tobakspipa med snören och tofsar i samma färger, i andra handen en väldig knölpåk: så gick han alltid arm i arm med någon kamrat och gjorde sig med vassa armbågsstötar fri väg genom gatträngseln;

68

han var nära sex fot hög, mycket smärt och snabb i alla rörelser, i sin gång som i sitt tal. Hans mörkblå glänsande ögon voro livliga, han var rättfram i sitt väsen, ofta obesinnad, men varm för allt, som var ridderligt, medan han hatade pedanteri och förställning; han var mycket frikostig; för nära vänner stod hans börs alltid öppen och den anlitades också flitigt.

Denna hans vilda, nästan slyngelaktiga tid i Leipzig hade sin stora betydelse för hans utveckling; han lärde i detta »landsmanskap» solidaritetens förpliktelse samt att modigt och öppet stå för sin sak, att sätta in hela sin kraft på den och falla för den, om så det gällde. Må vara, att som sagt mycket omoget och pojkaktigt, även rått och felaktigt, men aldrig dåligt eller skamligt, präglade detta liv; det var dock som en första beredelse till det prov av hans karaktärsfasthet och manlighet, som skulle föra honom till blodsdopet.

Men med allt detta skötte han också sina studier; han gick flitigt på föreläsningar, särskilt i historia och filosofi, om ock många av dessa föreföllo honom torra och själlösa. Han var medlem i två estetiska föreningar och stiftade en diktarklubb, vars mest aktiva medlem var han själv. Dessa senare tre föreningar utgjorde den hälsosamma motvikten mot »Thuringialivet», ty de krävde allvarlig strävan och ett fördjupande i sedliga motiv. Härigenom erhöllo Theodors diktaranlag en utveckling, som beredde hans far,

69

hans samvetsgranne, omutlige kritiker, stor tillfredsställelse.

Ännu visste denne icke, att hans son var en av »Thuringias» ivrigaste kämpar, och för första gången förteg Theodor sina handlingar för sin far. Ett och annat rykte från Leipzig nådde dock till Dresden och föranlät fadern att på sitt fina, försynta sätt varna sonen samt såsom en hederssak, ej som ett pliktbud, ålägga honom självbehärskning i vandel och högsinthet i tänkesätt. »Jag tror gärna, att mycket är överdrivet av vad man berättar om Leipzigstudenterna — — Jag fasar icke som så många andra för varje yttring av det studentikosa livet, och jag misskänner icke dess poetiska sida. Men det finnes ett platt sus och dus, som endast är en skylt för tomhet och slöhet. Man behöver icke vara en kälkborgare för att icke finna behag däri. Du har idealiserat den burschikosa världen, och jag har intet däremot. Men förbliv blott ditt ideal trogen, sjunk icke ned till din omgivning, utan drag denna upp till dig — —»

Framför allt vakade Körner över, att hans Minna icke skulle oroas av sonens vilda bedrifter.

»Jag är stolt över dig, mitt barn, jag längtar se dig glänsande och färdig — Gud vare med dig, mitt livs käraste skatt!» hade hon nyss skrivit till sin ende son. Hon var ömtålig och svag, hon måste skonas: »din mor vet ej av det», skrev han i betydelsefull ton till sonen.

Men snart kom ett nytt rykte om vilda

70

knölpåksstrider, och fadern fordrade då klart besked av Theodor, på samma gång han ville frigöra honom från farliga »ordensförpliktelser» genom att genast låta honom fara till Berlin. Theodor redogjorde då för Thuringia, och fadern kände sig något lugnad: »jag tror mera på dig än på allt vad andra på omvägar kunna ha att berätta.»

Måttet rågades dock genom en fruktansvärd sammandrabbning mellan de båda studentpartierna. De värsta deltagarna dömdes till »carcerstraff» i 8 dagar samt någon tids s. k. stadsarrest eller förbud att lämna Leipzig.

Även detta fick fadern veta, först då han som överkonsistorialråd fick sig de rättsliga handlingarna tillsända. Saken grep honom djupt, men han trodde på sin son och fortfor att vädja till hans hederskänsla: »jag förstår väl», skrev han, »att det skall vara dig svårt att skriva till mig om vad som tilldragit sig — — — Dock, intet ord mer om det som varit; låt oss som vänner överlägga om vad som nu är att göra.» Han rådde honom att utstå sina 8 dagars carcerstraff och varnade honom att bryta stadsarresten.

Innan han fick detta brev och innan domen hann gå i verkställighet, hade Theodor inlåtit sig i en ny duell, vari han fick ett svårt hugg över ögat. Därtill hade han gjort en utflykt i omnejden. Detta förvärrade hans sak så, att han kunde befara carcerstraffets skärpande till ett halvt år, ja, till vida mer. Kort därefter blev nämligen en

71

annan »Thüringare» för likartad förseelse ådömd 8 års fängelsestraff!

Nödtorftigt förbunden och förklädd flydde han därför till Wittenberg. Han var dock djärv nog att därifrån återvända till Leipzig för att vid en konsert få kasta en avskedsblick till en ung dam, den sista i raden av hans Leipzigflammor.

»Ack», ropar han då, »från vilken flicka har jag ej måst skiljas! Tanken därpå kan göra mig tokig!» Efter konsertens slut begav han sig åter på flykt och var efter några dagar i Berlin, vid vars universitet han den 27 mars 1811 lät inskriva sig. Han belönades dock för sitt mod, ty hans »hjärtas dam» sände honom en vackert broderad brevväska. Det var nära, att han huvudstupa ännu en gång återvänt till Leipzig, men faran var för stor. »Den dyra gåvan skall bli mig en helgedom, däri endast det skall förvaras, som är mitt hjärta kärast och närmast.»

Om allt detta blev fadern ävenledes i andra hand underrättad, och det brev han nu sände sonen var, om ock lika kärleksfullt, dock djupt allvarligt: »Du vet, att det blir mig svårt att icke förlåta dig, till och med när jag har orsak att vara missnöjd med dig. — — Du kan icke beskylla mig för, att jag vill göra en pedant eller kälkborgare av dig; men av en yngling på 20 år, som varken saknar förstånd eller själsstyrka, kan man i viktiga saker fordra någon besinning, man kan vänta att han icke som en berusad låter sig medryckas av varje lidelse. Mitt livs lugn beror av

72

tron på ditt personliga värde och din kärlek till mig. Denna tro har jag ej ens nu förlorat. Jag vet, du är ur stånd att handla oädelt, att det smärtar dig att bedröva mig och att det är din ivriga önskan att göra mig glädje. Detta kan du lätt i den nya livsperiod, som nu börjar i Berlin, och om allt det förflutna skall då mellan oss aldrig mera talas» — —

Han gav honom befallningsbrev till flera högt stående och betydande personer och bad honom särskilt att strax uppsöka hans gode vän, hovrådet Parthey, i vars hus han skulle bli en kär familjemedlem.

Detta underlät dock Theodor och föredrog att bo och leva på egen hand. Fadern, som varit tvungen att underrätta de sina om orsaken till den hastiga färden till Berlin, blev djupt bedrövad och orolig. Detta upprörde hans dotter, och i ett kärleksfullt, men bestämt brev föreställde hon sin broder hans handlingssätt:

»Du har, käraste Theodor, gjort oss mycken sorg — — — Du anar icke, hur outtröttligt vår far varit i verksamhet för din skull; han har ej sparat sig någon obehaglig vandring, ej något brev för att ställa allt till rätta på bästa sätt för dig» — Theodors flykt från Leipzig hade nämligen haft till följd en anmälan till universitetet i Berlin, att han borde förvisas även därifrån, en olycka, som Körner ansträngde sig att avvända — »och du har orsakat våra föräldrar mången sömnlös natt. Vår far är för ädel och finkänslig att ens antyda

73

sådana saker för dig, men dig, min älskade broder, åligger det nu att med fördubblad uppmärksamhet vedergälla honom all hans godhet och kärlek och uppfylla vår goda moders önskningar — — — Tro icke, min dyre Theodor, att det kan falla mig in att vilja giva dig föreskrifter, men då jag så många dagar sett våra kära, goda föräldrars sorg för dig, måste ju den innerligaste önskan gripa mig, att du nu av all din kraft måtte undvika allt, som kan orsaka dem smärta.»

Detta brev gjorde verkan. Med ens såg Theodor sina föräldrar, dem han älskade och vördade med sin själs hela glödande kraft, gå där hemma i sorg för honom; han tyckte sig se sin ungdomlige far i förtid åldrad med tunga steg gå uppför trappan till sitt rum att där i ensamhet ge luft åt den smärta, som hans ende son vållade honom; faderns nobla tilltro, hans uppoffringar för honom, allt stod för honom och grep honom med våldsam makt.

Han begav sig nu ögonblickligen till familjen Parthey, där han mottogs som en kär vän. Sonen i huset, då en liten gosse, sedan den berömde orientalisten dr Gustav Parthey, har berättat:

»Ett oförgätligt minne är Theodor Körners ankomst till vårt hus 1811. Då han inträdde, ingav han oss barn skräck och fruktan. Den snarare slanka än bredskuldriga gestalten tycktes oss jättehög. Han var alldeles svartklädd; den tätt åtsittande promenadrocken var besatt med snören. Över det ännu icke ärrade såret bar han ett svart

74

plåster, och för att dölja detta hade han dragit ned en stor lock av sitt präktiga svarta hår, som hängde ned också över hela ögat. Men det dröjde icke länge, innan han, utan att jag riktigt vet hur det gick till, var alla barnens älskling. Han sysselsatte sig icke särskilt med oss; men han var just en sådan rättfram, öppen, älskvärd natur, att var och en måste bli intagen i honom. När vi om aftnarna inne i barnkammaren hörde, att herr Körner var kommen, lämnade vi våra läxor och sprungo in i salen. Med en härlig, klangfull basröst föredrog han sina egna och andras dikter — — Vi rycktes med av hans hänförelse. Ingen större glädje kunde han göra oss, än när han sjöng för oss till lutan. Allmän munterhet och förtjusning väckte den sång han diktat för oss:

»Ein Amboss und ein Mühlenstein,
Die schwammen bei Dresden wohl über den Rhein,
Sie schwammen sanft und leise;
Ein Frosch verschlang sie alle beid’
In den Hundstagen auf dem Eise!»

Med studierna gick det dock dåligt. Han greps av ett konstnärsrus. Schleiermacher och Fichte förbleknade inför Schillers »Jungfrun av Orleans» och »Bruden från Messina», uppförda av Berlins största skådespelare. Hans håg för dramatik fick här en väldig sporre. Vidare drogs han av musiken, som han så högt älskade; han blev en ständig och välkommen gäst i de finaste

75

musikkretsar, och hans härliga röst gjorde honom bemärkt i »sångakademien».

Men mer än av allt detta greps han åter av ungdomslivet; han inträdde i studentkåren »Guestphalia» och bar åter med stolthet det »svart-grön-vita» bandet. Till dettas ära diktade han tre sånger, som förhärligade vänskap och fosterland, tro och ära, endräkt och tapperhet, högsinne och broderskänsla såsom ungdomsförbundets och den tyska nationens högsta goda.

I nutidens öra kan ju detta låta abstrakt och frasrikt; i Preussen för hundra år sedan voro dessa begrepp levande och tändande; de innefattade all den patriotiska hänförelse, varmed Preussens ädlaste andar förberedde sitt lands återuppståndelse och som funnit ett uttryck i det förut omtalade »Tugendbund», till vilket ungdomen ivrigt slutit sig. Detta hade visserligen 1809 blivit upplöst genom ett dekret av Napoleon, men verkade lika energiskt i tysthet och under namn av »Tyska förbundet». Av detta blev Theodor nu också en medlem, och här möttes han av Fichtes »Tal till den tyska nationen», denna mäktiga maning till kärlek för idéen, till hängivenhet för fosterlandet, för modersmålet, för den sanna medborgardygden; vidare betonandet av nationens, det tyska folkets, höga uppgift att nu som förr gå i spetsen och åter göra en insats i historien samt på en ny sundare grundval: på en genomgripande folkuppfostran, en allmän nationaluppfostrans grundval, vilket bleve ett nationens och

76

fosterlandets tillfrisknande, så att med rätta skulle kunna sägas: att äga karaktär och vara tysk är liktydigt.

Detta var den heta ström av nyvaknad fosterlandskärlek, som gav näring och ny glans åt de ideal Theodor Körner av sin far och av sin förste mästare, Schiller, lärt att älska, och den senares ord: »ovärdig är den nation, som icke vågar allt för fosterlandet», tyckte han sig höra över allt. Begreppet »fosterland» var för de män, äldre som yngre, vilka satte in sitt liv därför, i sanning icke en beteckning för »chauvinism». En sådan uppfattning skulle i dessa allvarstider brännmärkts som djupt föraktlig, som lågt förräderi.

Att Theodor Körner här i Berlin fick skåda den verkan, Schillers dramer övade på samtiden, stärkte yttermera de mäktiga intrycken. I hans medvetande — lika väl som i den tyska ungdomens för övrigt — blev som en särskild förpliktelse inbränd den tanke, vilken hela dramat Wilhelm Tell uttalar: hur stort ett litet tyskt folk kan bli, när det griper till vapen för frihet, rätt och ära.

Av betydelse för Theodor blev också hans bekantskap med »fader Jahn» eller »der Turnvater», som han alltid benämnes i Tyskland, skaparen av den tyska gymnastiken, den tyske folkväckare, som vanligen ställes vid sidan av Ernst Moritz Arndt och som såg fosterlandets räddning även däri, att ungdomen fick en kraftig fysisk utbildning. Han hade i Berlin samlat skaror av gossar och unga män till »turnövningar» i det fria; i dessa

77

ingingo även övningar i fäktning, ritt, simning; ett kraftigt livande element utgjordes av de käcka sånger, som samtidigt uppstämdes; Theodor deltog ivrigt i allt detta och blev härav än ytterligare stärkt i sin känsla att vara ej blott en sachsisk, men »en tysk yngling».

Förgäves hade under tiden hans far i Dresden ansträngt sig att förmildra domen från Leipzig och gjort allt för att åter öppna sin son tillträde till ett tyskt universitet. Men förgäves. Han inlämnade då en nådeansökan för honom hos konungen; denna blev honom visserligen beviljad, men det dröjde en rundlig tid, innan svaret kom. Domen hade lytt på relegation, och på grund av samhörigheten mellan universiteten hade den unge Körners »relegationspatent» blivit sänt till Berlin, där det även stadfästes. Detta allt skedde i augusti.

Men redan dessförinnan hade Theodor svårt insjuknat och blivit tvungen att begiva sig hem.

»Jag ser honom tydligt för mig», skriver dr Gustav Parthey, »hur han kom i eleganta ljusa knäbyxor, svart frack och vit hatt till oss i vår stora trädgård i Lehmgasse för att taga farväl. Hans ansikte var blekt, men den manligt sköna gestalten hade icke förlorat sin hållning.»

Den ömma vården i hemmet återställde honom snart, men både hemmet och Dresden föreföllo honom nu för trånga. Han ville ut — ut i den fria naturen. Som vandrande sångare ville han med sin luta genomströva världen, såsom han också säger i sin dikt »Sängers Wanderlied».

78

I stället måste han tills vidare underkasta sig en kur i Karlsbad. Här återvann han både hälsa och levnadsmod. Snart var han därtill brinnande förälskad i en firad skönhet, Marianne Saaling, och strax var hans diktarhåg även väckt. Utom en mängd smärre saker skrev han här på tre dagar den romantiska operan »Die Bergknappen», vari än en gång hans kärlek till gruvornas hemlighetsfulla liv bryter fram. Musiken komponerades av musikdirektör Helbig i Berlin. Även under sin Leipzigtid hade han skrivit en opera, »Alfred den store», med musik av Schmidt och uppförd på kgl. operan i Berlin. Det är egendomligt att se, huru dåtida musici voro angelägna att erhålla text till musik av denne yngling; till och med Spohr och senare Beethoven kände sig inspirerade av hans diktning.

Den kungliga »benådningen», som skulle tillåta honom att åter studera vid tyskt universitet, hade ännu icke kommit. Efter samråd med sin far hade Theodor därför beslutat begiva sig till Wien. Den förre var mycket nöjd härmed och hoppades för sin son mycket gott särskilt av sin vän Wilhelm von Humboldt, vilken då var preussisk minister därstädes. Med större smärta än någonsin skildes dock fadern denna gång från sin älskling: »Det är tyngre än annars att skiljas från dig», yttrade han, »jag vet ju, att jag icke törs göra anspråk på att äga dig länge hos mig — men man förvänjer sig så lätt — —»

Sina kårkamrater sände Theodor ett

79

avskedsbrev, som visar, att hans Leipzig- och Berlintid med allt dess ohejdade ungdomsöverdåd ändock burit frukt hos honom.

»Vänner, bröder och landsmän! Ett nyckfullt öde låter mig icke länge vara glad i mina vänners krets. Knappt hade jag i Leipzig börjat känna mig lycklig i broderliga förhållanden, så måste jag bort. Knappt har jag i Berlin lärt känna er, så skiljer mig från er en lång sjukdom, och då jag vill återvända för att förtjäna det förtroende ni visat mig, är porten spärrad och inträde vägras mig. Det återstår mig intet annat än att från fjärran tillropa er mitt broderliga farväl och utbedja mig er fortvarande kärlek. Skönt var det mål, tyska ynglingar, som förenade oss; — — ännu skönare lönen, om vi nå målet: att inom oss fostra gammalt tyskt sinne och troget bevara våra fäders kraft och intet högre erkänna än fosterlandet samt vår ära och frihet. Gives det på alla världens språk ord, som mer kunna komma hjärtat att brinna? — — — Och så farväl! Ödet kan skilja oss, men vi äro dock för evigt förenade i en stor och gemensam strävan och förbli de tre sköna färgernas bröder: bröder i kraft, hopp och frihet!