| 55 |
EN ny bestämmelse blev emellertid fattad. Theodor skulle först en kortare tid vistas vid universitetet i Leipzig och sedan avsluta sina studier i Berlin, där trots den napoleonska munkavlen dock en ny tidsanda börjat verka och sprida sig. Och av denna var Körner själv icke oberörd, om han än undvek att öppet tala därom.
Han hade nämligen under de senare åren mycket djupt känt sitt lands och den tyska nationens fruktansvärda förnedring. Sachsens upphöjande till kungarike av Napoleons nåde hade icke förblindat honom.
Efter Preussens nederlag och freden i Tilsit stod Napoleon på höjden av sin makt. För att än vidare befästa denna i Tyskland och försvaga den möjligen ännu under askan glimmande tyska nationalkänslan hade han med upphöjandet till
| 56 |
I Bayern hade denna upphöjelse hälsats med hänförelse, och Napoleon hade nyårsnatten 1806 under »det tacksamma folkets ändlösa jubel» hållit sitt intåg i Munchen.
I Sachsen hade den gamle regenten och nyutnämnde kungen Friedrich August även slutit sig till Rhenförbundet — Napoleons vasallstab av tyska furstar — och därför belönats med utvidgade landsgränser. Vasallskapet under den franska örnen kändes dock tungt för många patrioter även i Sachsen, ehuru befolkningen i det hela skattade sig lycklig att ha sluppit så lätt undan »upproret» 1805, då Sachsen förenat sig med Preussen för att försöka hämma den nye kejsarens framfart. Sachsen lärde tiga av Preussens öde: sällan har väl en mäktig stat så snabbt störtats ned mot förintelse som Fredrik den stores rike. Napoleon själv måste ha känt det tragiska häri, ty när han som Preussens besegrare med sin stab stod vid Fredrik II:s grav i Potsdams garnisonskyrka, vände han sig efter lång tystnad till sin omgivning och utbrast: »hattarna av, mina herrar — om den mannen levat, hade vi icke nu stått här!»
Det fordom mäktiga Preussen var fullkomligt i hans hand; det var han, som befallde i Berlin; det var hans generaler, som kommenderade på de
| 57 |
Napoleon härskade över allt och alla. Hans rike sträckte sig från Pyreneiska halvön över hela sydvästra och Mellan-Europa till Oder och genom storhertigdömet Warschau till Weichseln. Hans personliga vilja ledde och ordnade allt, till hans maktbud lystrade Europas folk. Och dock hade han redan nu börjat känna en hemlig oro, ty han visste mycket väl, att den tyska folksjälen icke blivit kvävd, hur hårt han än satte hälen på folkets bröst.
Gång på gång utsträcktes en arm efter annan för att göra motstånd, ehuru ännu så länge förgäves. Österrike, därifrån mången hoppats att räddning och signal till allmän folkresning skulle komma, blev slaget trots den ärorika dagen vid Aspern 1809. Tyrolarnas lilla modiga frihetsflock drevs tillbaka in mellan bergen, och deras ledare, folkhjälten Andreas Hofer, blev skjuten som en grov brottsling.
Här och var dök det ändock upp en och annan friskara, som på egen hand förklarade världshärskaren krig på liv och död. Så Dörnbergs i Kurhessen och Schills i Mecklenburg, och i mängd hade offervilliga män, för vilka fosterlandets ära var mer än liv och egen lycka, slutit sig till dem. Men alla hade de gått under.
Ferdinand Schills öde hör till den tyska
| 58 |
Än mer ägnad att väcka hat mot Napoleon var den behandling, som kom de fångna schillska officerarna till del, idel unga män av Tysklands bästa familjer, som alla gripit till vapen endast och allenast för Tysklands ära och frihet. I trots av att full lejd lovats dem, om de, som voro hopplöst instängda i en av Stralsunds kyrkor, frivilligt gåvo sig fångna, släpades de flesta av dessa unga män till Frankrike, där de brännmärkta och i bojor blevo galérslavar; men ännu lever i Tyskland starkt och bittertminnet av »sorgespelet i Wesel», där elva av dessa officerare, de ädlaste och mest högt stående, mot rätt och loven blevo skjutna. Bland dem voro också de båda tappra, ridderliga bröderna, grevarna Karl och Albert von Wedell, 23 och 19 år. Sättet, varpå dessa unga män, som grova brottslingar fastkedjade vid varandra, på Napoleons bud dödades eller rättare mördades, måste än i dag uppröra varje sinne.
Världshärskaren måste dock hava hyst fruktan för alla de små eldslågor, som då och då slogo upp emot honom; möjligen anade han, att de skulle kunna sprida sig till en världsbrand, som skulle komma att uppsluka honom själv. Med grym stränghet bestraffade han envar, som vågade
| 59 |
Lika upprörande som mordet på de elva officerarna verkade mordet på bokhandlaren Palm i Nürnberg, som haft modet att förlägga och utgiva den bekanta flygskriften »Tyskland i dess djupa förnedring» och vari bittra ord uttalades mot »Napoleon den omättlige». Som bekant fängslades Palm av Bernadotte och blev, när han ej ville yppa broschyrförfattarens namn, på ett brutalt sätt skjuten.
Förbittringen häröver väckte till liv åtminstone överallt i de bayerska städerna »franskfientliga föreningar», som gåvo tydliga tecken ifrån sig och icke litet oroade Napoleon. Ja, till och med så tidigt som före katastrofen vid Jena hade studenterna i Marburg bildat ett hemligt förbund till bevarandet av tysk nationalitet och frihet. Det största och mest berömda av dessa sällskap var »Der Tugendbund», utgånget från Königsberg, Kants stad, från män som voro den store filosofens lärjungar och som sågo den högsta »dygd» bestå i arbetet för ett pånyttfött, ett samlat fädernesland. Men också på många andra håll sammanträdde i hemlighet tysksinnade män och rådslogo om fosterlandets räddning, som de insågo endast kunde ske, ifall hela folket ginge en väckelsens tid till mötes.
| 60 |
Napoleons över hela Tyskland utbredda polis- och spionsystem höll emellertid alla sinnen i spänning och ångest. Under förklädnad av vinagenter, dans- och språklärare m. m. voro hans spioner spridda överallt. Och med hopbitna tänder måste nationens bäste män ännu så länge finna sig i de vanärande franska bojorna.
Så var det också i Sachsen. Tiden att tala ut vad man tänkte var icke inne, minst i Sachsens huvudstad, som var en centralhärd för Napoleon och inom kort en garnisonsort för franska trupper. Hur djupt Körner led av Tysklands fall synes därav, att han prisade Schiller lycklig, som sluppit uppleva olycksåren efter 1806. Av hela sin ärliga själ hatade han Napoleon, men han måste behärska varje yttring härav. Under den tid Napoleon var Sachsens egentlige herre, var Dresden söndrat i två partier, som grundligt misstrodde varandra. För hemmets och de sinas skull vakade Körner noga över att inga politiska uttalanden fälldes i hans hus, som då mer än någonsin var samlingspunkten för Dresdens fina värld. Det var så mycket nödvändigare, som hela huset ofta var fullt av inkvarterade franska officerare, ibland ända till 14 och 18 på en gång.
Störst var spänningen vid de tillfällen, då Napoleon själv vistades i Dresden; då fylldes staden av främlingar från alla länder och av alla stånd, gatorna vimlade av folk, alla hus voro upptagna av inkvarteringar och allas tankar samlades kring den »store kejsaren», som till Körners ytterligare
| 61 |
Nu som alltid hade hon sin arbetsplats på Dresdengalleriet; hon var berömd också för sina utmärkta kopior och hade även många sådana beställningar.
En dag kom Napoleon dit; han stannade helt nära den plats, där hon satt och målade. »Han är mycket vackrare», skrev hon sedan till en vän, »och behagligare än alla porträtt man har av honom. Jag tänkte mig stränghet i hans drag, en osäker blick och växlande uttryck. Men hur överraskad blev jag icke av hans eldiga, djuptänkande ögon, som ha ett alldeles obeskrivligt uttryck, samt över det stora lugn och den vänlighet, som vilade över hans drag. Han tycktes endast tänka på tavlorna, rörde sig utan tvång och blev varken störd, otålig eller förlägen över människornas påträngande närhet. Det gladde mig oändligt att se honom så. Jag hade så mycket önskat att tänka mig hans storhet förenad med godhet.»
Körners unga dotter däremot var med liv och själ tyska; hon ej blott tänkte alla sin fars tankar, men hon uttalade dem frimodigt: »om ni», skrev hon till samme vän, som fått del av Doras Napoleonssvärmeri, »kallar det politik att taga varmaste del i allt, som rör mitt tyska fädernesland, så är jag mycket politisk. Kärleken till fosterlandet är tyvärr sällsynt, och om man inte rent av skäms för den, så blir den dock av andra
| 62 |
Detta är just ord och tankar, sådana man vill höra dem av Theodor Körners syster!
Ivrigt och tappert bistod hon också sin moder i alla de svårigheter, som de ovälkomna franska gästerna vållade dem. Genom Dresden tågade oupphörligt väldiga truppmassor, sommaren 1809 t. ex. icke mindre än 67,000 man under två månader. Den värsta hemsökelsen kom från Oudinots kår, och ehuru fru Minna dagligen dukade upp för officerarna många rätter mat och vin »nach Belieben», så sönderslogs dock till tack och avsked allt, som fanns framme av tallrikar, skålar, flaskor och glas! Och ändock förbjöd Körner alltjämt varje yttrande av ovänlighet eller vrede. Han var för egen del till och med tvungen att mottaga inbjudningar till franska ministern och andra Napoleons högt uppsatta män.
I kriget mot Österrike, detta krig, som så många män och kvinnor i alla tyska riken emotsågo som en signal till frälsning, beordrade Napoleon Sachsen att förena sin armé med marskalk Davousts kår; marskalk Bernadotte kom till Dresden för att mönstra de sachsiska trupperna; kort därefter avtågade både fransmän och sachsare; konungen och hela hans kabinett reste sin väg; det nyss befästa Dresden lämnades alldeles försvarslöst och
| 63 |
bevakades endast av stadens egna borgare; även Körner deltog häri. En mängd personer flydde, särskilt de, som visste sig illa sedda av Napoleon, bland dem många av Körners bästa vänner. Ett par av dem gingo i österrikisk tjänst.
Det är helt naturligt, att föräldrarna voro glada över att den varmblodige Theodor ej blev vittne till vad som tilldrog sig omkring dem. Ej med ett ord omnämnde de det i sina brev till honom. Av hela sitt hjärta önskade de, att han icke måtte tändas av den politiska elden. De trodde honom vara i så säkert förvar borta i Freiberg och voro därför nästan belåtna, att han så helt gick upp i studentlivet.
Men också hos honom hade fosterländska känslor låtit sig förnimma. Till Freiberg trängde visserligen högst sparsamma underrättelser; så småningom kommo dock rykten om konungens av Sachsen proklamation till sitt folk, vari han uppmanade det att med förtroende till den gudomliga försynen gripa till vapen mot Österrike och hämnas den orätt, som detta land tillfogat den store kejsaren. Detta gjorde Theodor orolig. Breven hemifrån hade intet sagt härom; han bad därför sin far om besked. Denne berättade då nyheten om Österrikes nederlag och sade varnande:
»Den närvarande tiden kräver mycken besinning och vaksamhet över en själv; en ärlig man skall icke hyckla; han skall veta att tala frimodigt, när plikten så kräver; men i en tidpunkt, då ett oöverlagt yttrande kan medföra oöverskådliga
| 64 |
Dresden fortfor emellertid att vara den knutpunkt, dit alla arméerna drogo sig. Efter slaget vid Aspern intågade en österrikisk här i staden, »ytterst fredligt och ordentligt», ehuru Sachsen slutit sig till fienden. Alla hus och hem fyllas åter med inkvarteringar, men man hör denna gång icke talas om sönderslagna tallrikar eller glas. Tvärtom. Körner lovprisar högt den »fientliga» inkvarteringen av 19 man, som han och Minna fått mottaga.
Väl österrikarna äro borta, kommer kung Jerome från Westphalen med 10,000 man och som vanligt omgiven av teatralisk prakt och ståt. Så komma sjuktransporter med sårade, så nya armékårer. Allt är oro och ängslan. Körner och Minna tänka åter: gott, att vår gosse är så bra undan där borta i Freiberg. Själv fann Körner sin tröst i att ordna Schillers samlade verk och efterlämnade skrifter till en hans vän värdig första upplaga, som inleddes med en av honom skriven ypperlig biografi.
Idyllen i hans hemliv var dock förbi. Tidens
allvar ryckte honom och hans kära alltmer inpå
livet. Den stund var ej mer så avlägsen, då han
skulle nödgas träda fram och tala öppet språk.
