Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
inte lätt att slå soldaten med hans bantler," tillade han och
fortsatte sangen der flickan slutat, —
"Glacl skulle du följa mig nog, jag det svär,
Och dela min måltid och hålla mig kär.
När vid trummornas dån vi marschera åstad;
Att då få mig följa du nog skall bli1 glad."
"Kom min vackra tös och ge mig en kyss för min visa."
"Det ä’ någonting, som jag inte ha’ tänkt på, Mr
Halli-day," svarade Jenny med en blick och en ton, som uttryckte
just jemt så mycket förakt för förslaget som behöfdes, "och jag
kan försäkra er, att jag inte länge ska’ besvära er med mitt
sällskap om ni inte uppför er anständigare — Det var inte för
att höra så’nt der tokeri, som jag kommit hit med min vän,
och ni borde skämmas för er sjelf — ja, det borde nil"
"Hm! Och hvad för slags tokeri har fört er hit då, Mrs
Dennison ?"
"Min slägting här har ett angeläget ärende till er fånge,
unga Mr Henry Morton, och jag har kommit hit med henne,
för att få tala med honom."
"Ni ha’ väl så fan heller?" svarade skildtvakten; "och
hur’ ärnar ni och er slägting komma in, om jag får låf att
fråga, Mrs Dennison? Ni ä’ nästan väl tjocka för att flyga
genom nyckelhålet, och att öppna dörren, det är någonting som
inte alls kan komma i fråga."
"Det ä’ inte någon sak som kan komma i fråga, utan en
sak som ska’ ske," svarade den enträgna kammarjungfrun.
"Nej, det ska’ vi väl bli’ tu om, min vackra Jenny,"
sarle soldaten, i det han återtog sin marsch, och under sin
vandring upp och ned i galleriet gnolade, —
"Om du i källan tittar ner,
Janet, Janet,
Din vackra bild emot dig ler,
Min käraste Janet."
"Ni ärnar således inte släppa oss in, Mr Halliday? Nå,
nå — go’ afton med er — ni ha’ sett mig för sista gången
och den här leksaken också," sade Jenny, i det hon höll upp en
blank riksdaler mellan pekfingret och tummen.
"Ge honom guld, ge honom guld," hviskade hennes
upprörda unga fröken.
"Silfver ä’ alldeles för godt åt så’na som han, hvilka
inte bry sig om en blick ur en vacker flickas öga — och hvad
som vore ännu värre, han skulle tro att det låge något mera
under det än en slägting till mig. Min sann, det ä’ så godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
