Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
struttande på diskanttonema, med hvilket
väck-nings-tedeum klockaren kunnat hålla på i evighet,
om ej orgeltramparen slutligen till Gertruds stora
förargelse trafvat sin väg med ett: »nej, nu ger
jag det här tusan längre», hvarvid klockarens
fantasiskapelse brast sönder med en hörbar sista
suck och ett jämmerskri, som kastades mot taket.
Gertrud kände kyrkans alla vinklar och vrår.
Hon -klappade de förgylda änglahufvudenas fylliga
kinder, när hon torkade dammet af deras förgylda
näsor, och rättfärdighetens sol på altarets
framsida afdammade hon med lätt hand och öm
omsorg.
Men allt efter som hon blef större, fingo
ängla-hufvudena en och annan skråma af tidens tand,
och hon vände bort hufvudet, ty när hon såg den
aframlade förgyllningen, runno magisterns »fallna
änglar» henne i minnet. Hon hade äfven lärt, att
rättfärdighetens sol icke skulle lysa ut i det »yttersta
mörkret», der de stackars getterna en gång finge
gå och beta eldslågor. Derför krympte denna
symbol på Guds kärlek småningom ihop och
föreföll henne slutligen helt futtig. Hon vände hela
sitt hjerta till den stora solen der ute och blef
omedvetet naturdyrkare.
När solens första strålar, likt en elektrisk
ström, berörde allt skapadt, läste hon hastigt och
mekaniskt sin morgonbön och sprang sedan upp
ur sängen för att med det gladaste lefhadsmod
njuta af dagen. Hon märkte ej sjelf, att hennes
guddom mot kvällen hade sina skiftningar i vemod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
