Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Gästabudet på Tälje slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand ... det hette, ser du, att jag gick mordstig efter
Engelbrekt, därför har jag vunnit förtroende här på slottet, och
riddar Bengts löfte att taga mig som gisslan för dig på en
dag eller par är lönen för mitt verk ...»
»Länge skall du icke vänta på mig, Elof», sade nu
Belgsting, beslutsamt fattande den tunga nyckelknippan, »hvar
så hästen är så god en springare, som du säger, och när jag
kommer åter, så för jag med mig ej blott mitt utan äfven
Engelbrekts tack.»
Därmed skyndade han ut ur fängelset, tillåste dörren och
gick trappan uppför. Äfven den här befintliga dörren
tillåste han och trefvade sig därpå fram till den motsatta dörren
som han öppnade. Djupa snarkningar nådde hans öra, och
han gick fram till sängen, hvarifrån de kommo, samt lade
nyckelknippan på den sofvande. Ute i torngången höll han
på att snafva omkull på svennen, som satt där snarkande
med utsträckta ben, och han förundrade sig öfver den
ovanliga vaktgöringen, men gaf sig ej tid att närmare taga reda
därpå, utan nalkades porten. Äfven här gick allt lyckligt,
och inom några ögonblick vandrade han vägen fram genom
skogen, där han snart fann den af Elof vid ett träd bundna
hästen.
Utan rast eller ro ilade den kämpastarke mannen framåt,
och hästen höll godt ut. Efter 4 timmars ridt rastade han
en timme vid Torsåkers kyrka, och efter ytterligare fyra
timmar närmade han sig lägret framför Nyköping.
»Visa mig vägen till Engelbrekt», sade han till en
yngling, som tycktes komma från någon af de slocknade
lägereldarna.
Ynglingen vände sig om, förvånad öfver häftigheten hos
ryttaren, och när han fick denne riktigt i sikte, tvärstannade
han, i det han utropade:
»Belgsting!»
»Hvem du än är, sven, så visa mig hasteligen vägen till
Engelbrekt, mitt ärende är af vikt ...»
»Nog känner du Erik, Belgsting, fast jag väl månde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
