Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvarpå stödjen I denna eder anklagelse, Jösse Eriksson?»
sporde Engelbrekt med sin klara, välljudande stämma.
»Därpå», genmälde fogden, »att I hafven lämnat i rådets
händer ett bref, som I falskeligen gifvit eder ut för att hafva
fått ur konungens händer.»
Ett omärkligt löje drog öfver den anklagades manliga
anlete.
»Hvad brefvet beträffar, som jag lämnat i rådets händer»,
sade han, »så mottog jag det i konungens kansli, försedt med
konungens eget sigill, som väl ännu lärer hänga därunder,
och hvilket således riksens råd lätt kan undersöka. Men icke
vet jag, huru I, fogde, kunnat komma på den tanken, att
jag skulle hafva förfalskat konungens bref, om det icke äger
något sammanhang med ett annat bref, också försedt med
konungens insegel, men som stals ifrån mig förliden S:t Hans
tid, då jag sof om natten hos vördige fader biskop Tomas på
Tynnelsö. Detta brefvet var till en enskild man, ett offer,
han också, för edert godtycke, Jösse Eriksson — jag lade det
på ekbordet framför fönstret och om morgonen när jag
uppstod, var det försvunnet. Det brefvet, som rörde dalamännens
klagan, det lämnade icke mitt bröst från det ögonblick, jag
mottog det, tills jag lämnade det herr Hans Kröpelin på
Stockholms slott i handom.»
Den enkla förklaringen var tillfyllestgörande, och var
det någon bland de närvarande, som ännu tvekade i sitt
omdöme, så behöfdes blott en blick på fogden, för att han
skulle blifva fullkomligt öfvertygad. Jösse Eriksson stod
där i ordets egentliga mening som en förkrossad man. Hans
runda ansikte var likblekt, och ögonen voro sänkta mot
golfvet.
Då närmade sig honom Nils Stensson och hviskade i
hans öra:
»Låten det vara nog, fogde, drifven icke eder sak längre!
Låt allt bero på konungen. Han ensamt kan återgifva eder
Västerås slott!»
Riddarens ord voro liksom en öfversättning af fogdens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
