Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kunde vara säker, att Palmær aldrig anföll en
sin jemnlike, eller en som på något sätt var i beroende
af honom; men att vara öfver honom, var deremot ganska
vådligt och allra vådligast om man ville bruka sin
öfverlägsenhet. Ett drag, som bevisar detta, må anföras [1].
I en efter nya principer i hufvudstaden stiftad skola
hade en utmärkt kunskapsrik person blifvit anstäld.
Lärometoden gillades ej af honom, som onekligen var i sitt
fack hela skolstyrelsen öfverlägsen. Han kom derför i
stark opposition mot sina förmän, men hans skicklighet
och hans nit gjorde honom oumbärlig. Under sådana
omständigheter och då lärarepersonalen slöt sig kring
oppositionsmannen, kom styrelsen i ett kinkigt läge. Man kastade
då sina blickar på Palmaer, känd för ett djuptgående
vetande – samt en egen förmåga att hvad man kallar "hålla
folk på mattan".
Palmær erbjöds att mot ett i hans ställning stort
honorarium blifva lärare i skolan, och antog tillbudet. När
detta var aftaladt, fick han veta att styrelsen önskade i
honom en bundsförvandt mot den skicklige magister N N,
som behöfde en motvigt. "Jaså!" – blef svajet – "då
får jag berätta, att jag är en god kamrat, men att vara
min förman det hör f-n till. Mjuka tjenare!" och dermed
var det förbi med den underhandlingen och den
förhoppningen.
Det var Palmærs olycka, att han hade ett inrotadt
misstroende till alla förmän, alla som voro öfver honom
eller som han med sin spelande inbillning antog skulle vilja
imponera på honom eller försöka att på något sätt be
herska honom. Det fans således få menniskor som han
icke någon gång trott vilja "sätta sig på näsan" – och
vederbörligen afkastat från den inbillade positionen. Äfven
i vänskapsyttringar blottade han denna sin svaga sida, som
ofta gjort honom till lekboll för andras afsigter och gjort
hans snille till dragare för andras små egennyttiga
beräkningar[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
