Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han gisslat med satir dagen förut, tagit detta illa.
"Han hade ju bara på lek" – "kors! tog det i ögat" –
"åh, det är bara kink" – detta blef ungefärligen svaret
och – försvaret."
Den omständigheten, att Palmær kände på sig, att
han ej passade någonstädes, att han var ett "öfverflödigt
ting" (som han sade på dödsbädden), gjorde att han fann
sig vara i ett dåligt läge. Att han sjelf till stor del var
skuld deri, fann han icke – det var andra, som nedtryckte
honom. Han var, tyckte han, som Loke fastbunden vid
en klippa – det "eländiga samhället" – och en orm lät
sitt etter falla i hans ansigte. Han ryckte då på sig som
Loke, och hela det "eländiga rucklet", samhället,
menniskorna och deras äflan hemsöktes af jordbäfning.
Han var en kraftfull natur, som ruskade på sina bojor
i samma mån som han trodde dem pålagda honom af en
någon, som var öfver honom – som ville förtrycka honom,
som ville "hindra honom att lefva" och andas. Denna
tanke om förtryck, om ofrihet var en af hans grundtankar
– den känsligaste strängen i hans inre.
Han uppträdde som författare på en tid då det slog
bäst i spann att rifva ner – och ganska litet att bygga.
Man begagnade snillet Palmær för ändamålet. Man
behöfde ej mera än vara hans vän – han trodde likmätigt
sin barnsliga natur mycket på "vänner och kamrater" –
och säga: "Den der är en förtryckare, som behöfver tuktas",
förr än Palmær höjde sitt gissel och slog till – personen
eller midt i högen, utan att tänka på att det tog hårdt –
ännu mindre på att han gick andras ärenden och öfverföll
oskyldiga. Icke kunde en vän vilja narra honom; man är
ej barn längre då man är försigtig äfven mot sina vänner.
Men dertill fordras erfarenhet – och Palmær erfor mycket,
men samlade aldrig erfarenhet, alldeles som han förtj enade
mycket penningar, men ändock aldrig egde några.
Då man med lugn och oväld läser dessa skrifter, bland
hvilka brefven till Svenska Minerva och Yttersta domen i
Kråkvinkel intaga de främsta rummen, får man se en
uppenbarelse af en satirens mästare, hvars make man fåfängt
söker. Det är en satir, som mången gång måste hafva
tvingat sjelfva föremålet att midt under svedan af slaget
rätt hjertligen skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
