Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Lavinias första förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lif. Ja, jag skulle icke kunna dö från en
sådan himmel, och doge jag likafullt, lemnade
jag ju endast den ena för den andra* — och
då han derpå bad: “Gif mig detta lif, gif mig
glädjen, sällheten, kärleken eller stöt mig på
en gång bort ifrån dig och låt mig veta att
jag måste dö, fattig och arm!“... då motstod
hon slutligen icke längre. Och när hon gaf
sitt hjerta, sin kärlek, gaf hon honom en hel
himmel, i hvilken numera ingen enda tanke
på döden kunde inrymmas.
De blefvo trolofvade.
Men lyckan ville i ännu högre fulländning
le mot Lavinia.
Rudolf fick en förmånlig plats vid ett af
stadens embetsverk, och nu fattades så
mycket mindre i hennes sällhet, som Gotthards
helsa tycktes allt mer och mer stadga sig.
“Ser du,“ sade han, medan hans blick
ömt hvilade i hennes, “att jag hade rätt i det,
att din kärlek skulle gifva mig tillbaka lifvet!“
“Och din,“ svarade hon med en röst, som
uppenbarade djupet och rikedomen af hennes
känslor, “skulle först lära mig att lifvet var lif!“
Baron Gotthard L., som en så lång tid
utgjort ämnet för sällskapskretsarnes samtal,
måste nu lemna rum åt den nye
protokollssekreteraren von B., som, ehuru icke så
vacker som Gotthard, likväl vann flera sympatier
genom sitt trefliga sällskapssätt, sin öppna ka*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
