Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Från Helsingfors till Lübeck. — Öfver Holland till Normandie. — Rouen. — Saint Malo. — Anblick af Atlantiska oceanen. — Ebb och. flod. — Sjömännens och fiskarenes lif. — Mont Saint Michel. — Rocher de Cancale. — Öfver Jersey och Granville till Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var för oss en rätt behaglig känsla att ändteligen
nå Normandiets kust, der vi ämnade hvila ut och bada i
den poetiska staden Saint Malo, fotad på hälleberget och
omsvallad af Atlantiska hafvets vågor med sin ebb och
flod. — Här är det särdeles intressant att stå på vallarne,
hvarmed Vauban omgjordat staden och betrakta hafvets
andedrägt, som höjs och sänks hvarje sjette timme.
Skilnaden är 50 fot mellan vattnets höjd under ebb- och under
flodtiden. Staden fasthänger med fastlandet blott genom
en smal chaussée; på högra sidan ha vi den uppväxande,
eleganta villastaden Paramé, midt emot på venstra sidan
Dinard, jemväl en vacker, nyssuppvuxen badort och mellan
båda Saint Servan, der vi slogo ner våra bopålar, emedan
man här ej kände sig förtryckt af fästningsmurar såsom i
St. Malo, dit man på fem minuter fraktades öfver på en
rullande bro. När hafvet går högt, dör allt jordens buller
bort inför dess mäktiga basröst, och på den midt i
vågsvallet utskjutande klippan La grande Bey har skalden
Châteaubriand valt sitt sista hviloläger, insprängdt i sjelfva
berget. Orolig under lifvet sökte han ro efter döden här,
midt emot det hus, som såg honom födas. Hans första
och hans sista vaggsång sjöngs för honom af Atlantens
starka stämma, som tjusade honom längre än alla sirensånger
af makten och skönheten.
Under det flockar af hundratals eleganta damer, herrar
och barn sola sig på la plage de Saint Malo, (beryktad
för sin vidsträckthet) förtror sjömannen sig åt sin bräckliga
planka för att skaffa bröd åt de sina. Han försvinner vid
horizontens rand — men han återkommer ej alltid! Som
matros i kronans eller skeppsrederiernas tjenst, som fiskare,
som lots brottas här kustbon stundligt med det förrädiska
hafvet. Han hvilar aldrig och, likgiltig för landtmannens
sträfvanden, — i hans tycke triviala bekymmer, — tänker sjömannen
hvarken på att så eller skörda. Hvartill tjenar att så?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
