Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
99
Nikolajeff kom nu fram till fönstret. Han rynkade
pannan och hälsade tämligen kallt och reser veradt på
Romaschoff.
»Kom, Schurotschka!» ropade han till sin hustru.
»Hvad i all världen tar du dig till? Är du från
förståndet? Han är ju arresterad... tänk bara, om
regementschefen skulle få se oss. Farväl, Romaschoff!
Glöm inte bort oss!»
»Ja, glöm inte bort oss, Jurij Alexjäitsch!»
upprepade Schurotschka. Hon gick bort från fönstret men
återvände i samma ögonblick och hviskade hastigt till
Romaschoff: »Hör på, Romotschka! Ni får inte göra er
osynlig! Ni är den enda människa här, med hvilken
jag kan umgås... som med en vän! Hör ni! Och
ännu en sak: Jag förbjuder er, en gång för alla, att
ge mig så’na där lammfromma blickar! Var så god
och kom ihåg det!... För resten bör ni inte inbilla
er någonting... Ni är ju ännu inte torr bakom
öronen!»
VII.
Klockan half fyra kom regementsadjutanten
löjtnant Fedorovskij åkande hem till Romaschoff. Han
var en lång, ståtlig och — som regementets damer
brukade uttrycka sig — högst presentabel ung man
med iskalla ögon och ett par väldiga mustascher, som
nästan snuddade vid axlarna. Mot de yngre officerarne
var han städse öfverdrifvet artig men på samma gång
officiellt korrekt i sitt uppträdande. Han var icke
intim med någon och hade en mycket hög tanke om
sig själf och om sin tjänstebefattning. Nästan alla
kompanicheferna smickrade och kurtiserade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
