Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Frånvaron af moralisk fasthet, bristen på inre
jämvikt försätter honom under hela hans lif i de mest
fatala och löjliga, rent af förnedrande lägen, göra
honom till en komisk eller rättare tragikomisk person, till
sin egen karikatyr — men till en jättekarikatyr, det är
sant, ty i själfva sin futtighet bevarar han
»urele-mentens» storhet. Sådan är historien om hans
professorskall. »Han såg på vetenskapen såsom på ett
medel att göra karriär», anmärker hans biograf. Gogol
själf säger, att »han tillskansade sig katedern.» Sin
vän Maksimovitsch, också blifvande professor, råder han
att »slinka sig fram så godt det går», och med
sannskyldig chlestakovsk »lätthet» besluter han att »skrifva
medeltidens historia i åtta eller tio små band, om Gud
hjälper mig>. Ivan Turgenjev, en af Gogols åhörare,
förklarar, att hans situation i katedern var rent af
komisk, och försäkrar, att alla studenterna voro öfvertygade
om att »han ingenting begrep af historien.» Sina
föreläsningar började han med fraser i den här stilen: »Asien
var ett slags folkuppkastande vulkan.» Själf fann han
det hela ledsamt och såg, att hans åhörare tyckte
detsamma. »Jag föreläser ensam . . . Ingen hör på mig.
Om bara en enda student förstode mig!» Till examen
kom han med hufvudet omlindadt med halsdukar,
uppdrog åt dekanen och assistenterna att examinera åhörarna
och teg själf hela tiden. »Han är rädd att Schulgin
(den andre professorn) skall slå honom själf på fingrarna,
och därför låtsar han att han inte kan öppna munnen»,
hette det bland studenterna. »Jag var inte uppskattad,
när jag besteg katedern, och jag är inte uppskattad, när
jag stiger ned från den», förklarade han högtidligt för
sina fiender — och till sina vänner sade han med
cynisk öppenhjärtlighet: »Jag struntade i universitetet.»
Hvem skulle också i denna ömkliga och löjliga figur
med ombunden kind — en ny Akaki Akakievitsch —
ha igenkänt den store läraren, som trots bristerna i sitt
vetande ägde en sådan genialisk blick på historien?
Motsägelse äfven i de enklaste och mest
urspung-liga känslorna, t. ex. kärleken till modern. Älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
