Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 15. Covey, negertuktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Då han talade, var det ur innersta vrån i munnen och
som ett slags lätt morrande af en hund, då man gör ett
försök att taga ett ben från honom, Jag trodde honom
redan värre än han framställts. Med dessa anvisningar
och utan att stanna för att göra någon fråga, begaf jag
mig till skogen, mycket ängslig att icke kunna utföra
min första bedrifft körning på ett anständigt sätt. Af*
ståndet från huset till skogsvägen — fullt halfannan
kilometer skulle jag tro — tillryggalades lätt nog, ty
ehuru djuren sprungo, var jag snabb nog att hålla jämna
steg med dem på öppna fältet, i synnerhet som de
drogo mig framåt vid repet, men vid framkomsten till
skogsgrinden råkade jag snart i ett svårt bryderi. Dju-
ren blefvo rädda och rusade vildt in i skogen, dragande
vagnen i full fart mot träd och öfver stubbar samt
slängande den af och an på ett alldeles förskräckligt
sätt. Under det jag stretande höll fast i repet, väntade
jag hvarje ögonblick att krossas mellan vagnen och de
väldiga träden, bland hvilka de så ursinnigt skenade
fram. Efter att hafva sprungit ’så i flera minuter, tvun-
gos slutligen mina oxar att stanna vid ett träd mot
hvilket de rusade med stor våldsamhet, stjälpande om-
kull vagnen och snärjande in sig bland allehanda unga
träd och buskar. Genom stöten slungades öfvervagnen
åt ett håll och hjulen med underredet åt ett annat, och
allt var i den största förvirring. Där stod jag nu, all-
deles ensam i en tät skog för hvilken jag var främ-
mande, med min vagn kullstjelpt och sönderslagen, mina
oxar insnärjda, vilda och ursinniga och med blott min-
totala okunnighet att tillgå för att bringa reda i all
denna förvirring. Jag visste icke mera om oxar än ox-
motaren torde veta om visheten.
Efter att hafva stått stilla i några minuter och be-
traktat förödelsen, icke utan en förkänsla af att detta
bekymmer skulle draga med sig andra ännu svårare, tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
