Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- P
- PIM ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pimpla, v. b. freqv. 1 supa i smått, men
ofta. Allm. Pimpäl el. pämbäl (ipf. pimplä
el. pämblä), id. ”Dem sat å pämblä hela
natte”. Vb. Pimpelero, v. n. 1 id. Sm. Holl.
pimpelen.
Pimplare, m. en som super smått. Allm.
Holl. pimpelaar.
PIMPLA, v. n. 1 fiska strömming. Ul.
PIMPUG, adj. bukig, drägtig, hafvande. Sdm.,g.
Full-pempad, adj. (eg. p. p.) 1) fullproppad med
något; 2) hafvande: gravida. Fl. (Ingo).
PIMPÄR, adj. fiffig, munter. Vb. S. fimpär.
PIMS (pl.-ar), m. 1) liten gosse, halfvuxen
gosse. Hs.—bl. Pems, id. Sk. (N. Åsbo); 2)
en gosslek. ”Slå pims, kasta pims”. Hs.—ög.
Piss-munk, m. id. Denna lek tillgår sålunda:
två eller tre pojkar leta vid sjöstranden upp små
runda stenar till lika antal. Den vackraste, som
hvardera finner, är hans munk. Spelet börjar
med lottning för att utröna hvem som skall kasta
först. Alla pojkarne kasta sina munkar i vädret
för att taga dem; den som först tappar sin munk
skall slå sist; den som längst behåller honom
slår först. Derpå börjas spelet åter med
munkens kastning i vädret, hvarvid den spelande
skall nappa åt sig rappa åt sig) någon af
medspelarnes stenar oeh tillika taga fatt på sin egen
uppkastade munk innan han träffar marken. Slår
munken i backen, har han förlorat kastet och
återgifver de rappade stenarne. Den, som till
slut mister alla sina stenar, har förlorat spelet.
Hs. (Db., Bj.).
PINA, v. a. (såsom i riksspr.), plåga. Päina
(pr. päinur, pl. päine, ipf. pain, pl. pinu, sup.
pini), id. G. Fn. pina; fht. pinôn; fe. pinian.
Pin, adv. högligen, alldeles; i sammans. med
med adjektiver. ”Pin-full”, alldeles full.
”Pin-kär”. ”Dä ä pin-omöjligt”. ”Pin-säker”,
mycket säker, pålitlig, ”Pin-dålig”, mycket dålig.
”Pin-elak”, mycket elak. Allm. Pina el.
pejna, id. ”Pina-fattin el. pejna-fatin”, utfattig.
”Pejna ósal”, ganska usel. Fl. (Ingo).
”Pinane arg”, ganska arg. Sm.
Pina, f. 1) eg. (såsom i riksspr.) plåga,
straff; 2) handqvarn. Kl. Fsv. pina, f. pina,
straff; fn. pina; fht. pîna; lt. poena; gr.
ποίνη.
Pina-dö! el. pina-rasa-dö! ett slags lindrig
ed. Götal. Pin-go-dö! id. Bl, Pino-de, id,
Vass-pino-å-dö! id. ”Ja, vass-pino-å-dö”! Sk.
(Göinge). Förkortn. af vårs (Herras) pina och
död. Jfr pirovall.
Pinal, m. svårighet; svårt arbete, svår
sjukdom. ”Nu har jag gått igenom en svår pinal”.
Sdm.,kl.
Pina-malen, adj. malen på handqvarn.
”Pina-malet korn”. Kl.
Pin-skórv, s. skórv 1.
Pinä si fram, v. r. 1 tränga sig fram. G.
Päjning, m. eländig stackare, usling. Dl.
PING-BóRRE (pl.-rar), m. ollonborre:
Melolontha vulgaris. Sk.
PINGEL, s. pingla 1 & 2.
PINGEL-SóPPA, s. pingla 4.
PINGIS-UE, s. vika 2.
PINGLA 1, v. a. 1 utprångla. Pingel,
pingleri, n. prångel. Sm.
PINGLA 2, (pl.-lur), f. liten bjella (omkring
hästens hals). Pingel-skälla (uttal, pingel-stjälla),
f. Dl.(Mora, Elfd.), hj.; pinka, f. V. Dl.;
pimbla (pl.-blur), f. Dl. (Våmhus); singel-skälla (uttal.
singel-stjälla), f. id. Dl. (Åsens by i Elfd.). Ns.
pingel, liten bjella (B. W. B. 3, 317). Jfr singa.
Pingel, n. pinglande, ringning med en liten
bjella. Sm.
Pingla 3, v. n. 1 1) eg. (såsom i riksspr.)
låta som en pingla; 2) ringa på en liten
dörrklocka. Mp. Ns. pingeln (B. W. B. 3, 318).
Pink-rem, m. rem till en liten bjella. V. Dl.</poem>
PINGLA 4 (pl.-lor), f. maskar, larver, små
grodungar i vattenpussar, diken, brunnar. Fl.
(Nl.), m. fl.
Pingel-soppa, f. vatten uppfyldt af sådana
kräk. Fl. (Nl.}.
PING-PÅNK (pinng-pångk), -en, m.
hufvudpersonen i ”leka gömma” (barnlek), den man
jämnt ropar på och aktar sig för. G.
PING-SO, s. pinn so.
PINGSTA-VALL, s. vall 1.
PINGST-BRUD, f. I södra Halland anstäldes
ännu för några år sedan af drängar och pigor,
men numera endast af barn, en fullkomlig
brudstass med brudriddare och spelman. En flicka,
smyckad som kronbrud, under namn af
pingstbruden, uppbär de gåfvor, som erhållas på
herregårdar och i de byar, hvilka af brudtåget
besökas. Af dessa gåfvor tillredes sedermera ett
gille. Hl. Jfr Möller, ordb., sid. 142.
PINK (pingk), m. sparf, spink. G. Bay. pienk,
m. Fringilla montifringilla (Schmeller l, 287).
PINKA 1, f. 1) barnlintyg. Sm.,kl.,sk. (Ö.
Göinge). Pink (pl.-ar), m. id. Sm.; 2)
barnblöja. Kl. Af sv. pinka, v. n. mejere; ns.
pinckeln, id.
PINKA 2, s. pingla 2.
PINKA, pinka-byke, pinkare, pinkare-pakk,
pinkel, s. pikka.
PINK-MYSSA, f. väfd eller stickad toppmössa.
Ul. Jfr pikkhätta.
PINK-RUS, n. lindrigt rus. Ul.,vm.
PINN-BÖLD, s. pinne 1.
PINNE 1 (pl.-nar), m. 1) eg, (såsom i riksspr.)
pinne; 2) sup. Svea-, Götal.
Penna-trä, n. god kärnved af fur att göra
skopinnar af. Vg.
Pinn-böld (pl.-er), m. mindre böld. S. Sk.
Pinn-hóffta, adj. mager, med stora
utstående höfter. S. Sk. Pinnhöfftater. Vg.
Pinn∙karrét (pl.-er), m. spjälvagn; dålig
vagn; skämtsamt. Götal.
Ål-pinne, m. liten smal ål. Bhl.
PINNE 2, pinn-tyg, n. halfylletyg af
blångarnsränning med inslag af ull; allmogens vanligaste
arbetskläder. Pinn-tröja, f. tröja af sådant tyg.
Gstr. (Åsunda m. fl.).
PINN-HóRK, s. kullbas.
PINN-SO, f. igelkott: Erinaceus europæus. Hl.
Ping-so (pl. ping-sör), f. id. Sk. I många
landskaper pinn-svin, pigg-svin, n.
PINO-DE, pin∙skórv, s. pina.
PINNÄ-GILDÄ, n. litet gille, kalas. G.
PINSLIN, s. pen el. pän.
PINTERA, v. n. o. a. 1 1) ångra. G.; 2)
utstå, lida ondt, plågas för att företaga något. ”Ja
ha nókk fått pintera för’et”,.jag har haft nog
besvär och ledsamhet deraf. Hs.,vm.,sdm.,g.; 3)
plåga, martera. Vm.,sdm. Af lt. poenitere.
PIP, s. pipa.
PIPA (pl.-por), f. eg. (såsom i riksspr.) pipa.
Piba, f. pipa, tobakspipa. Bhl.,sk.,bl. Piva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0531.html
