Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Ofog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
766
en viss oskyldig saknad, kanske med en och annan
otadlig tanke på hvad som kunnat vara, om icke jag
funnits. Under denna sista pröfvande timme har
mycket, som jag1 sett men inte lagt märke till, kommit
för mig med en helt ny betydelse. Utöfver detta,
mina herrar, får dock icke denna ädla dams namn
sammanställas med ett ord, en skymt af misstanke.»
Nu gnistrade hans öga, nu hade hans röst
återvunnit sin fasthet. Och så teg han en stund innan
han fortsatte:
»Mig återstår nu endast att så undergifVet som
möjligt bära kännedomen om den olycka jag förorsakat.
Om någon har anledning att förebrå den andra, är
det hon, icke jag. Min plikt blir hädanefter att rädda
henne undan en misstydning, en grym misstydning,
som ii eke ens mina vänner gått fria för. Ju mera
tillbakadraget vi lefva, desto lättare blir det för mig
att göra det. Och när den tiden kommer — och
måtte den, om så är Guds nådiga vilja, komma snart!
— då döden befriar henne från allt tvång, skall jag
sluta mina ögon i hennes, den högt ärades åsyn* med
obegränsad tillit och kärlek till henne och lämna henne,
då fri från all sorg, åt ljusare;, lyckligare dagar.»
Jag såg honom inte nu, ty mina ögon skymdes af
tårar, framkallade af det allvar och den godhet, som
förhöjdes af den fullkomliga enkelheten i hans sätt.
Han hade närmat sig dörren, då han tillade:
»Mina herrar, jag har blottat mitt hjärta för er,
och jag är förvissad om att ni respektera mitt
förtroende. Hvad som sagts i afton får aldrig
upprepas. Wickfield, gamle vähy låt mig stödja mig vid
er arm, då jag går uppför trappan.»
Mr. Wickfield skyndade till honom. Utan att växla
ett ;ord med hvarandra, lämnade de tillsammans
långsamt rummet, och Uriah stod och såg efter dem.
»Nå, master Copperfield», sade Uriah i det han
ödmjukt vände sig till mig. »Saken tog inte precis
den vändning man kunnat vänta, ty den gamla
doktorn —■ så förträfflig för öfrigt —- är blind som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
