Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Brant. Hon kunde lika litet tåla sina
»styf-barn» som de henne, ehuru de alltid höllo ihop
och hjälpte hvarandra med råd och dåd. »Det
skulle ha varit Sir William eller min broder
Joseph Brant I Då kunde man bruka en bössa
och en knif här i huset...»
Den stackars Lady Johnson var redan
alldeles förkrossad, hon mötte Mollys halft
allvarligt bekymrade, halft ilsket skadeglada ögon
och sjönk tillintetgjord, storgråtande, ned i stolen
med händerna för ansiktet.
»Det är belägringen...» mumlade
sekreteraren. »Hon kan inte tåla att tänka på det.»
Utom Lady Johnson och fru Marion
Hatting sutto fem förskräckta unga flickor omkring
bordet. Den modigaste af dem var Caroline
Johnson, Sir Johns äldsta dotter.
»Hvar äro de, rebellerna?» Ovillkorligt
vände hon sig mot dörren, som om hon redan
väntade att se general Schuylers välkända bleka
ansikte med den stora näsan bakom Ottawa-Jim.
»På vägen från Albany,» stammade den
gande indianen. »Jag såg dem från floden och
sprang genast hit af alla krafter...»
Lady Johnson var vid det här laget alldeles
förbi, hon darrade på händerna, så att hon inte
ens längre kunde hålla solfjädern. Hon visste
att hennes man i vintras sluppit för så godt
köp, blott för det att han gifvit Philip Schuyler —
de hade ju varit grannar i evärdliga tider, Schuy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
