Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
157
missräkningens, hämndlystnadens blinda och
for-förfärliga raseri.
Han gick mot Bengtsson först — han försökte
visst fa ett grepp kring hans nacke för att fa
omkull honom — men hans kropp var för tung och
saknade tillräcklig vighet, den andre körde till med
axlarna, slingrade sig lös och kom ut genom dörren
— hvit i ansiktet, med den ertappade tjufvens hela
ömkliga feghet målad däri, bara ifrig att fa komma
undan. Och Sven Nilsson gjorde intet försök att
hejda honom. Ett ondt, grymt leende af förakt
gick bara en minut öfver hans mun. Han böjde
sig ned och tog upp skärmmössan, som fallit af
honom. Han borstade af den omsorgsfullt, utan
brådska, lade den på en stol, knäppte upp några
knappar i västen och tog ett tag i svångremmen.
Därefter vände han sig till hustrun.
Han kom öfver golfvet — långsamt, en smula
vinglande alltjämt, en smula osäker syntes det, men
rakt fram emot henne.
Hon såg honom närma sig. Hon försökte icke
fly längre. Hon låg där bara, halft på rygg öfver
bordet, upprepande:
»Slå mig inte — slå mig inte — slå mig
inte. .-.1»
Men Sven Nilsson slog. Långsamt, som var
det en skarprättares högtidliga kall han företrädde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
