Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 LEGENDER OCII BERÄTTELSER
alldeles utan att förstå, alldeles besatt af något, som
inte löste ut en enda klar och redig tanke.
Men i detta ögonblick gick dörren till
kammaren upp. I öppningen stod en tredje person,
en man. Sven Nilsson kände igen honom — det
var Allan Bengtsson, den långa, gängliga
lotslär-lingen.
Han var half klädd, bara i byxor och
jäger-skjorta, oknäppt öfver ena axeln. De bara fötterna
hade han stuckit i ett par tofflor, och håret låg,
okammadt och lurfvigt, i en lång lugg öfver de
slappa, sömniga ögonen. Bakom honom såg man
rummet ostädadt efter natten, med kringslängda
klädespersedlar.
Han hade väl hört oväsendet af det kullslagna
porslinet ute i köket och kom för att se, hvad som
var å färde. Då han såg en främmande därinne,
hejdade han sig plötsligt, och ögonen blefvo med
ens klarvakna. Och så stod han där.
Då begrep Sven Nilsson.
Det blef en minut — en lång minut —
alldeles tyst.
Men bara denna enda. Sedan skedde det.
Det sköt ♦någonting upp för Sven Nilssons ögon
— något rödt, vaggande, i hvilket väggarna och
möblerna började gunga som en skeppskajutas i
sjögång. Det var raseriet som kom — besvikelsens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
