| I:400 |
O! huru ljufligt förflöto de stunder,
Hvilka jag njöt på det älskliga Näs[1],
Ständigt omhägnad af skuggande lunder,
Doftande kullar och rosor och gräs!
Foglarnes samljud och vindarnes susning,
Böljornas glitter och källornas brusning
Gjorde mitt hjerta så nöjdt och så sällt.
Allt gaf åt känslorna lif och förtjusning,
Böt till en trollverld hvart blommande fält.
Knappast stod solen på morgonens himmel,
Kastade kring sig en mantel af gull,
Förr än i skog och i mark blef ett vimmel,
Luften af fjädrade sångare full.
Fjäriln sin lustfärd till rosorna böjde,
Dufvan de glänsande vingarne höjde,
Och i hvar väpling ett bi satt och sög.
Bäcken sin fåra bland alarna plöjde.
Öfver dess blomvallar trollsländan flög.
Prestnacken lyste med nystärkta kragar,
Ekorren lopp uppför granarnas stam,
Och i de tufviga, klippströdda hagar
Hoppade snöhvita, ulliga lam.
Ärlan, den lättfota, vingade, tippan,
| I:401 |
Knopp efter knopp slog nu ut öfver nejden,
Öppnad af strålarnes lifvande kyss.
Tjädern flög upp från den blodiga fejden,
Skrämd utaf jägarens klappning och hyss.
Vaggad helt sakta af vinden, syrenen
Skakade daggen från glittrande grenen,
Blomstren så skönt med dess silfver bedrog.
Syrsan tvärs öfver den kullriga renen
Luftsprång från grässtrå till grässtrå nu tog.
Kastades blicken än mera till venster
Öfver en sluttande, grönskande vall,
Vände en sjö sina glimmande fenster
Klart emot solen i spelande svall.
Fiskaren satt der i gungande jullen,
Och med det bete, han letat i mullen,
Uddiga kroken han sirligt försåg.
Gent emot sundet på solglänsta kullen
Utbredda nätet i gröngräset låg.
Hjorden sin lystnad på fältet förnöjde,
Haren af granarnas knoppar i skog.
Bonden sin jordtäppa sjungande plöjde,
Krökt med sin rygg mot den fårande plog.
Bredvid satt, mot den bugtande vägen,
Makan och stack på sin strumpa så trägen.
Midt öfver skogsbacken under en gran
Var deras halmtäckta stuga belägen,
Utanför prydd med en blommande plan.
| I:402 |
Väfnader höljde det daggiga gräset,
Hagtornet gungade härfvor af garn.
Nedanför sluttningen, närmare näset
Sprungo små glada och trefliga barn,
Jagade fjärilen för sig på slätten,
Stannade stundom att lyssna på vätten,
Hvilken, med stämma så klingande, klar,
Gäckande stod bakom väldiga jetten --
Berget -- och skallade mångdubbla svar.
Skymtande fram, liksom solen emellan
Lundarnes löfverk i blossande brand,
Mjölkflickan ilade tvärs öfver fällan,
Prydd med en halmhatt och högröda band.
Locken omdansade purprade kinden,
Himmelsblå kjortelen smektes af vinden,
Och när hon nalkades dalen vid sjön,
Boskapen väntande stod ned vid grinden,
Halsarne sträckta mot kommande mön.
Sådan var taflan af dagrandens ljusning,
Frisk och ungdomlig i allt, hvad hon bar,
Sådan den vänliga, milda förtjusning,
Morgonen spred från sin lysande char.
Dufva och fjäril, som luftrymden plöjde,
Öar, som gömdes och åter sig röjde
Mellan de mossiga klippornas höjd,
Blommande stigar, som slingrigt sig böjde;
Allt gaf åt känslan hänryckning och fröjd.
Ock när då dagen mot vester sågs stupa,
Kastande mattade strålar omkring,
Qvällsolen ner i det dolda, det djupa
Sänkte sin lysande, rullande ring;
Lågorna brunno på björkarnas toppar
Och uti rosens halft öppnade knoppar,
| I:403 |
Vallhjonet tutade hjorden till samman,
Myggorna höllo i qvällen sin dans,
Och ifrån vester den tynande flamman
Hängde på berget en purpurröd krans.
Plöjaren vände från tegen till baka,
Mött uti stugdörrn af barn och af maka.
Dufvan ifrån gärdet flög hem till sitt bo,
Att bland de älskande ostörd få smaka
Hvilans och sömnens förtrollande ro.
Böljan gaf natthugg åt domnade stranden,
Källan blef mörk och dess glitter försvann.
Vindspoln ej trippade mera i sanden,
Aftonens stjerna på fästet upprann.
Skuggor, likt resar, ur skogarne sköto
Och i sitt famntag huldt söfvande slöto
Kulle och hage, och klippa och äng.
Hvad min inbillning, min känsla då njöto,
Fåfängt besjunger den mattade sträng.
Allt var så smekande, vänligt och kärligt,
Allt paradisiskt, sjuhimladt och ömt,
Allt var förtrollande, ljufligt och härligt,
Som man bland smekande englar sig drömt.
Lägger man härtill en skön älskarinna,
En den mest tjusande, goda huldinna,
Hvilken kan tänkas i denna vår verld;
Högre lycksalighet står ej att hinna,
Högre ej heller en dödlig är värd.
[1] Ett vackert landställe i Småland.
