Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Revolutionsåret 1848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKANDINAVISMEN.
243
byggas. Ingen proposition öfverlemnades till Ständerna.
Frågan stod sålunda 1847 på samma punkt som den stått
under ett föregående skede.
Nu klagar äfven Blanche öfver denna märkvärdiga
tröghet. »Man behöfver» — skrifver han i sin första roman
Vålnaden — »årtionden, ja, sekler för att kunna beqväma
sig till den minsta förändring af det gamla, behofvet af
förändringen må nu vara aldrig så mycket i ögonen fallande.
Hvad som varit godt i farfars tid, heter det, duger äfven i
vår; man bör icke brådstöita med något; en sak behöfver
mogna och ruttna tjugu gånger, innan den bör förkastas.
Detta gäller — snart sagdt alla våra samhällsreformer.»*
En annan af de rörelser, som inverkade på Blanche,
ehuru icke så mäktigt som på skalderna och statsmännen,
var 1830-talets barn: skandinavismen.
Efter 1840 började den sprida sig tack vare
entusiasmen hos studenterna och diktarne. 1837—38 års vinter
tågade Lunds ungdom på isen till Köpenhamn, hvilket hade
till följd, att danskarne gjorde motbesök. Så följde de nordiska
naturforskaremötena, då Geijer i Stockholm 1842 drack en
skål för det fria Nordens vetenskapliga förening. Så började
studentmötena 1843 med skandinaviska fester, skandinaviska
sällskap, med en och annan politisk och social storhetsdröm.
Blanche kunde icke undgå att taga intryck af rörelsen;
1846 efter det andra studentmötet afslutar han Engelbrekt i
en skandinavisk tonart. Han låter nämligen frihetshjelten
gifva sin dotter Ingeborg till äkta åt en dansk man, fogdens
son Abilgaard, hvilket symboliserar den skandinaviska idén.
»Hvad ljuflig synl» — säger han.— »Som svenska flickans
hand nu hvilar uti danske mannens, så skola i en framtid
de skilda folken ock förenas.»
Denna profetia uppskattades af Aftonbladet, som i en
recension öfver pjesen yttrade: »Författaren behöfde dansken
Abilgaard för att åskådliggöra den vackra idé, som uttalar sig
i slutscenen, då Engelbrekt döende lägger svenskans trogna
hand i danskens och med den profetiska siarblick, som är
* I Första älskarinnan klagar han öfver bristen på
medborgerligt intresse. »I få länder är den medborgerliga andan så föga
utbildad som hos oss. Ja, det anses om ej såsom ett fel, åtminstone
såsom brist på sällskapstakt att orda om allmänna ärender, hvilka
man gör bäst uti att öfverlemna åt styrelsens försyn, liksom man
öfverantvardar verlden åt Guds.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
