Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Blanche såsom författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor
och bruk, som under namn af convenance och comme-il-faut
nedtryckt menskligheten och förvridit verlden.» I företalet
till Hernani säger äfven Hugo: »Dans les lettres commc dans
la société point d’étiquette.»
Men hos Frankrikes. romantism finnes ännu ett
karaktersdrag. Först ville den återgifva det reela, naturen; vidare
gjuta innehållet i en skön och rik konstform; slutligen
reformera, gifva en social bild, teckna modernt lif, moderna
samhällstyper och brytningar. Det var S:t Simonismen, som
trängde sig in i dikten. Det var icke längre fältropet från
Hernanis unga slägt: konsten för dess egen skull, konsten
för konsten 1 Det gälde alt måla samhället och att upptäcka
dess brister.
Denna väg slog man in på i sociala arbeten. George
Sand gjorde det i en del af sina romaner, Hugo gjorde det
i en del af sin diktning, Sue gjorde det i omfattande
skildringar. Blanche ville antagligen följa deras exempel.
Åtminstone kan man spåra i hans romaner ansatser,
aktningsvärda försök till sociala målningar. Banditen, Första
älskarinnan, Vålnaden, Flickan i Stadsgården gifva oss en
konturteckning af det samhälle, han tillhörde.
Och Blanche är fullt medveten om sitt mål, han vill
forska, upptäcka det onda, söka efter ett botemedel. »Hur
vill man böta det onda utan att känna det, tillämpa straffet
utan att fatta brottet, åvägabringa försoning utan att veta,
hvad .som försonas bör? Det är mera vinning för
erfarenheten, mera lärdom för förståndet och hjertat, att lifvet
understundom tecknas sådant det verkligen är och icke endast
sådant det borde vara.»
Dikten skulle sålunda få en civilisatorisk roll. Häraf
romantismens uppfattning af teatern, hvilken Hugo angifvit
i Lucrece Borgias förord: »Teatern är en talarstol, teatern är
en predikstol, teatern talar högt och mäktigt.» Alldeles
samma ord återfinnas hos Blanche. I en dödsruna öfver
Torsslow yttrar han följande: »Teatern är samtidens
predikstol, från hvilken moralens bud och sedlighetens läror klarast
och allmänligast förkunnas. — — Hvar framställes väl det
goda eller det onda mer förkroppsligadt än på teatern? I
kyrkan hör man hvad som säges, på teatern ser man hvad
som sker, och det är, som vore man sjelf midt i händelsen.
Intrycket deraf varar ovilkorligen längst, ty lättare minnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
