Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven i ett annat afseende äro dessa människor lyckliga
och Selma Lagerlöf har definierat lyckan från en annan
synpunkt. Den är att ha en sändning. Det finns inte en
person, som inte har sin särskilda uppgift att fylla. Först
och främst i berättelsens gång. Ur kompositionens synpunkt
har hon i Gösta Berlings saga visat prof på en rent af
förvånande skicklighet i att binda och fläta samman alla
dessa olika sägner, som hon hört, till ett helt, där det ena
beror af det andra. Sintram, den elake brukspatronen, är
en figur från Sörmland, men har flyttats till denna
Värmlandshistoria som dess nervus rerum. När Brobyprästen
behöfs omvänd, då kommer hans ungdoms älskade. När
grefve Dohna skall bort ur socknen, då begår han brottet
med lerhelgonen och blir utskämd af kavaljererna. När
Gösta Berling vill trolofva sig med kvastflickan och detta
till hvad pris som helst måste hindras, då kommer vårfloden
öfver Ekeby o. s. v.,
Det är detta som håller dem oppe. De ha på det hela
taget mycket angenämt, ty för dem finns det ingen möjlighet
att svika kallet. Kallet, sändningen, är icke i strid med
dem, det står i den mest harmoniska samklang, med deras
innersta natur, så de onda som de goda. Äro de inte
stadda på den väg, som för till deras mål, vantrifvas de,
och ingenting annat hjälper än att de ändra patos. Tänk
bara på Ingrid Berg i »En herrgårdssägen», som måste
rädda Gunnar Hede. Det draget finns kvar i »Jerusalem»
och har till och med trängt sig fram i förgrunden. Hvad
är hela denna dalallmoges drifkraft om inte kallet! Det är
deras uppfattning af hvad Gud kräfver af dem, som är
kännetecknet i första rummet på Ingmarssönerna, men
äfven på alla de andra.
Dalabönderna äro likväl reflekterande. De grubbla öfver
lifvet och sig själfva, och instinkten hos kavaljererna har
ersatts af en modärn pliktlära. Denna kom för öfrigt redan
i slutet af det år, som de härskade på Ekeby. Efter deras
väldes tid kunde sorglösheten inte återkomma. Skönhetsläran
vardt otillräcklig att skapa lycka. Ett par rörande
småhistorier, som tillhöra denna sagokrets, ha varit synliga
här och där efter bokens framträdande. Där har visats,
hur de gamla kavaljererna togo sig ut, när de skulle göra
nytta och bli täckeliga genom goda gärningar. Det var
groteskt, och man önskade de gamla hederskufarna att snart
få skiljas hädan. Ty hur vackert det än kan vara ur rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
