Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omöjliga, detta som i sin makalösa djärfhet öfverspänner vår
kraft, då vi försöka följa med i flykten. Jag vill inte påstå
att det är smaklöst, men det kunde varit borta saklöst,
historien skulle ha gifvit oss samma valuta, äfven om detta
mamsellaktiga icke varit med.
Selma Lagerlöfs dröm har inte bara folkfantasins
yppighet, utan även en rent personlig egenskap: den sysslar
endast med ett slags människor, jag skulle vilja kalla dem
de hela. Det är denna deras beskaffenhet, som gör handlingen
möjlig. Ingen af alla dessa människor är splittrad
i sitt inre. De kunna ändra patos, bli milda eller vilda,
bli lugna eller stormiga, men de äro allt detta helt och
fullständigt. Sintram, Gösta Berling, grefvinnan Dohna —
försök att tänka er någon af dem som en modärn människa,
tvifvelsjuk, delad i tanke eller i känsla. Det är omöjligt, ty
därmed vore deras egendomlighet borttagen och deras
handlingar obegripliga. Nu kunna vi visserligen säga, att vi
icke känna sådana människor som dessa, hvilket nästan
gör bekantskapen med dem till en njutning. Men vi måste
tillstå, att de och deras värld höra ihop, att det är
sammanhang och poetisk logik i denna värld. De äro lyckliga,
alla dessa, ty det är enhet mellan deras lif och deras ord
och handlingar.
Den enda som står utanför är Marianne Sinclair. Hon
är icke hel, hon täres af en inre tvedräkt. Men hon är också
framställd som den enda olyckliga, som den enda modärna,
hon har i sitt medvetande själfiakttagelsens ande, hon med
isögonen och de långa, krokiga fingrarna, hon som sitter
därinne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår
varelse, så som gamla kvinnor plocka sönder lappar af
siden och ylle, »vaktande vid handlingarnas källa,
hånleende åt ondt och godt, begripande allt, fördömande intet,
undersökande, letande, förlamande hjärtats rörelser och
tankens kraft genom att hånle utan återvändo». Det är
detta som gör henne kraftlös i hennes lifs stora
ögonblick: då Gösta Berling går ifrån henne, kan hon inte locka
honom tillbaka, ty det som är starkast hos henne det är
inte blod, inte instinkt, utan kunskap. Hon är den enda
som vet — och det är orsaken till hennes olycka.
Förunderligt kommer man att tänka på den gamla sagan om
lustgården och kunskapens träd. Det är en allegori som
Selma Lagerlöf skulle kunnat lägga ut med skildringen af
dessa människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
