Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6609
Tyskland.
6610
taxering av ända till 65 procent på större
förmögenheter, och Versaillesfredens
ra-tificering genomfördes i jan. 1920.
Missnöjet på högerhåll tvang Erzberger att
avgå, och under ledning av W. Kapp och
general v. Lüttwitz gjordes den 13 mars
ett kuppförsök i Berlin. En ny regering
proklamerades men dess framträdande
möttes med strejker och oroligheter, och
den måste efter få dagar rymma fältet.
Strejkerna fortsattes emellertid av
kommunisterna och på flera håll förekommo
allvarliga strider. Detta togs av
fransmännen till förevändning för att tillfälligt
besätta Frankfurt am Main, Homburg och
några andra platser. Under tiden hade
ministären Baner trätt tillbaka och
dit-tillsvarande utrikesministern Hermann
Muller bildat en moderat vänsterregering.
Valen till den tyska republikens första
riksdag höllos i juni 1920, varvid
sparta-kisterna ledo ett svårt nederlag och
högerpartierna hade vissa framgångar.
Riksdagens talman Fehrenbach kallades att
bilda regering. Vid en konferens, som de
allierade makterna höllo i Spa, beslöts att
Tysklands stridskrafter den 1 jan. 1921
skulle vara reducerade till den i
Ver-saillesf reden stadgade styrkan, 100 000
man, och man fastställde
krigsskadeståndens procentuella fördelning utan att dock
fixera någon totalsumma. Stora
ansträngningar gjordes från tyskt håll att fullgöra
skadeståndsleveranserna in natura, men
nöden ökades, och missnöjet växte.
Västmakternas tvångspolitik tvang Tyskland
att närma sig Ryssland, och den 6 maj
1921 avslöts ett ekonomiskt fördrag med
sovjetregeringen. Flera andra
handelsfördrag avslötos även.
På en konferens i Paris 1921 beslöto de
allierade att de tyska
skadeståndsbetal-ningarna under de första 11 åren skulle
successivt höjas från 2 till 5 miljarder och
sedan i 31 år utgå med 6 miljarder
årligen. Dessutom skulle en summa
motsvarande 12 procent pà den tyska exportens
värde erläggas. Även en senare
entente-konferens fasthöll vid dessa krav, och
genom ockupation av Düsseldorf, Duisburg
och Ruhrort sökte man skrämma Tyskland
att erkänna de orimliga villkoren. Redan
i april samma år uppgåvos dock försöken,
och skadeståndskommissionen fastställde
en totalsumma på 132 miljarder guldmark
samt en betalningsplan, vars antagande
fordrades inom sex dagar. Strax förut
hade centermannen Wirth bildat regering i
T., oeh han föll undan för de allierades
hotfulla krav. Kursfallet på den tyska
valutan gjorde emellertid försöken att fvlla
åtagandena fruktlösa, och i dec.
underrättade tyska regeringen att
betalningarna ej kunde fullgöras. En internationell
konferens sammankallades till Cannes men
fick ett hastigt slut genom regeringsskifte
i Frankrike. Provisoriskt moratorium
infördes. och en provisorisk betalningsplan
tillskapades, men ej heller denna kunde
fullgöras på grund av det tyska
valutafallet. Den inre oron i T. ökades och tog sig
uttryck bl. a. i mord på Erzberger (1921)
och Rathenau (1922). På eng. initiativ
sammankallades en ny europeisk
konferens till Genua för att söka skapa
ekonomiska grundlinjer till Europas
återuppbyggande. men den franske
regeringschefen Poincaré motsatte * ig att ska destån
ds-frågan fick upptagas, och när T. under
tiden i Rapallo undertecknade ett nytt
fördrag med sovjetregeringen i Ryssland,
väckte detta så stark misstämning bland
de allierade, att konferensen intet kunde
uträtta.
På ett par nya konferenser i London
underströk Poincaré med allt större
skärpa, att de allierade endast mot
»produktiva panter» kunde gå med på något
betal-ningsuppskov, och den alltsedan vidhållna
franska tesen om sammanhanget mellan
skadestånds- och trygghetsfrågorna
började få sin tydliga utformning.
Engelsmännen motsatte sig de franska förslagen,
men Belgien följde sin södra granne. Den
10 jan. 1923 underrättade franska
regeringen den tyska om att den ämnade
sända en kontrollkommission av ingenjörer
till Ruhrområdet, och för att »trygga
denna kommissions verksamhet» började
följande dag franska och belgiska trupper
att marschera in i Ruhrområdet.
Ministären Cuno, som efterträtt Wirths kabinett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
