Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det nämnde Kalle, men för rasten yttrade
han blott:
— Ja> Jag min skada, jag.
Därpå såg han sig 0111 och frågade:
— Hvar är Anna?
Något i tonen kom dem att tveka med
svaret.
— Hon är gift.
Ett ögonblick stod han styf och still. Men
så skrattade han till hårdt.
— Jaså, hon är gift... nå många tusen
kära hälsningar då.
Sedan talade han aldrig mer 0111 henne.
Meu Lina tyckte, att hvar hon nu såg hän
var det ljust och fullt upp som på sommaren.
Kalle fick återvända till sin gamla plats
på varfvet. Af Viktorias besättning var han
den ende, som blifvit obrukbar för sjön.
Tung lade sig vintern öfver båtsinanliuset
på Blåsut. Kalles munterhet var gången, och
Lina föll af, och aldrig sjöng hon mer till sitt
arbete.
En blåsig kväll, när gamlingen för
muntrationens skull bjöd på grogg, hände, att Kalle,
som druckit litet skarpt, plötsligt slog handen
i bordet och talade:
— Ser I, jag trodde hela tiden på djäfvuls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
