Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågverksarbetaren berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ensidighet i hög grad förslöande arbete, skall vara så tjänlig
— eller, om man så älskar kalla det, villig — att ta itu med
hackan eller spaden, det är för mycket begärdt. Vi måste
ha kortare tid för det mera maskinmässiga arbetet, där
sådant ännu inte ersatts af maskinerna eller där det gäller att
passa upp på maskinerna, vi måste ha mera arbetsväxling
och mindre arbetsfördelning, då tror jag inte det skall
be-höfvas några »lediga stunder» alls utom för sömnen, och då
ska vi häller inte få se några lata människor omkring oss.
Jordbrukarna äro lyckliga människor, fast de inte veta så
mycket af det själfva under den närvarande
samhällsordningen. Ty de ha för mycket att sköta vanligtvis, och så blir
arbetet mödosamt för dem också. Annars är väl detta det
enda kroppsarbete, som har den nödiga omväxlingen, ja, det
är inte bara kroppsarbete, det är själsarbete på samma gång.
Luften är ju fri. Den har ingen ännu kunnat lägga
beslag på. Den är värdelös, d. v. s. om värdet skall
beräknas i pengar, den kan ingen äga och ingen arrendera. Kan
det inte bli på samma sätt med jorden? Jag tror, att det
måste bli så. Hur det skall gå till, det kan ju inte jag
räkna ut.
Naturligtvis dröjer det. Inte får jag upplefva det och
inte häller mina barn eller barnbarn, kan jag tro; men det
vore på tiden, om det blefve någon ändring. Ty det har
— 496
på senare år blifvit allt olidligare och olidligare. Hade jag
inte den här lilla plätten från bolaget, som jag disponerar,
s| visste jag sannerligen inte hvart jag skulle ta vägen, om
jag ville vistas i fria luften, sedan arbetet inne i sågen är
slut. Förr i världen kunde jag ta min båt och ro ut till
stränderna midt emot eller någon annanstädes utefter sjön och
gå i land där med mitt metspö eller min lektyr, men nu är
det sommarvillor öfverallt, den ena tätt intill den andra, så
jag tycker det skall inte vara bättre och fridfullare där än
inne i stan. Och öfverallt blir man bortkörd. Står det inte
ett anslag vid stranden, att tillträde är förbjudet, så får man
nog veta, hur det är, när man stigit i land. Hvart skall
arbetaren ta vägen till slut! Kamraterna, som bo däruppe
i de stora arbetarekasernerna, de ha snart knappast en grön
plätt att slå sig ned på, där de kunna vara säkra på, att
ingen ser snedt på dem. I städerna har man ju åtminstone
allmänna parker, fast de kunna ju inte räcka till för alla.
Där blir ju ibland också så trångt, att allt nöje af att vistas
»i det gröna» blir förstördt. Nej, hvar och en får lof att ha
sin egen lilla fridlysta fläck af jorden, sin egen torfva att
odla, sitt eget hem. Han eller hon får sin jordbit, så
snart den behöfs och kan bli brukad, och jag tänker, att det
icke skall födas flera människor, än att jorden kommer att
räcka till. Ingen skall då få mer än han behöfver, och in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
