Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågverksarbetaren berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drömmar, om de än aldrig bli verklighet. Men jag har också
hunnit läsa litet af nyare författare och sett, att det är fler
som drömt ungefär samma drömmar som jag, och hos
sådana böcker liar jag fått ord för de tankar, jag själf gick
och bar på men som jag inte kunde uttrycka.
Jag har sett, att det är fler än jag, som gått och funderat
öfver att den här arbetsfördelningen, som genomförts i vårt
nuvarande samhälle, inte kan vara riktig. Det kan ju inte
vara som det bör, att en människa går som jag hela sitt lif
i en såg och gör samma arbete dag ut och dag in. Jag
blir ju som en maskin. Och en annan människa hon hänger
hela sitt lif öfver boken. Den ena blir bara ett par armar,
och den andra utvecklar bara sin hjärna. En kan ju inte
göra allt, det menar jag inte, men jag tänker mig, att det
är nödvändigt, att en människa arbetar både med själen och
med kroppen för att det skall bli en riktig och hel människa
utaf henne. Och inte får en kroppsarbetare ha ett så
enformigt arbete, att han blir som en maskin. Allt sådant
arbete tror jag också snart skall kunna utföras af maskiner.
Det återstår mycket att uppfinna än, men allt som behöfs,
kommer nog så småningom när behofvet är som störst.
Själf har jag ju så godt jag kunnat försökt att skaffa mig
litet motvikt mot det ensidiga maskinarbetet. Jag har byggt
mina båtar, och jag har gått och rotat i min lilla jordbit,
och när jag tröttnat vid kroppsarbetet, har jag haft min
tidning och mitt lilla bokförråd. Men till möjligheten att kunna
skaffa mig något sådant har jag inte kommit, förr än jag
redan börjat bli utgammal, då sönerna växt upp och hjälpt
till. Och i min ungdom hade jag inte häller det minsta
lilla stycke af vår moder jorden att odla för egen del. Och
ändå låg det stora sträckor af obruten mark rundt kring
bruket där hemma i Värmland. Det fanns ju då aldrig en
ledig stund öfver till sådant, och äfven om så funnits, var
det ingen som tänkte på att ge mig en torfva att
disponera. Tänk, en sådan nationalförlust för oss att låta så
vidsträckta marker ligga för fäfot, under det att tusentals
arbetare i fabriker och annorstädes, kroppsarbetare och
själsarbe-tare, säkert skulle vara villiga att göra ödemarken fruktbar!
Det är oriktigt att tro, att en del människor icke skulle vilja
arbeta i jorden. Undantag kan ju finnas, men sådant tyder
på sjukdom och urartning. Tvärtom är jag säker på att om
det är något som hvarje människa födes tiil, så är det till
jordbrukare, mer eller mindre god förstås, men alltid har
hon anlag, som räcka till för ett eget privat litet småbruk.
Jag tänker inte på stordriften, där komma af färsegenskaperna
till, och dem tror jag inte att framtidens samhälle alls skall
behöfva. Men att en människa under närvarande
förhållanden, då hon arbetar sina tio, tolf timmar med ett genom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
