Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, du har sagt att han är landtbrukare; men jag
har i dag hört berättas, att han lär vara något ännu mer.»
»Nå väl! Då jag nu ser, att du fäster sådan vigt vid
den saken, så vill jag inte längre förtiga hvad som likväl
är obehagligt att berätta.»
»Tyst då,»» afbröt målaren hastigt, »jag kan visst
sjelf bespara dig det der ordet; din far är skarprättare?»
»Ja,» svarade flickan med tårar i Ögonen, »han har
verkligen äfven det förfärliga yrket.»»
»Gråt inte för det!» bad målaren, hvars hjerta åter
veknade, när han såg Anna upprörd. »Inte må du väl
tro, att jag anser det så förskräckligt heller. Jag bara
fastade mig vid det, ser du, att du här vid lag visat litet
brist på förtroende.»
»Jag inser, att jag gjort orätt, som inte upplyst dig
äfven om detta,» sade flickan i undergifven ton; »men jag
hoppas och ber, att du för en gång förlåter mig!»
Hon lutade sitt hufvud mot hans axel och han var
åtminstone för ögonblicket blidkad.
»Det är längesedan glömdt,» sade han tröstande;
»och inte må du tro, att jag för en sådan orsak drar mig
ifrån dig.»
»Du är god och snar att förlåta,» återtog Anna; »»men
tänk ändå närmare efter, om du inte skulle finna det
obehagligt, att på din bröllopsdag föreställa dina vänner en
sådan svärfar — skarprättaren — bödeln!»
De sista orden uttalades på ett sätt, att Willner
dervid för sig sjelf ej kunde förneka, att erkännandet af ett
dylikt slägtskapsband verkligen skulle förefalla honom högst
oangenämt; men han blygdes för att högt tillstå detta, så
mycket mer, som han icke en, utan mångfaldiga gånger,
både här och annorstädes, ifrigt påstått sig vara fullkomligt
fri från alla dylika fördomar. Hans svar blef derföre
undvikande, i stället för fullt öppet.
»Hvad vårt bröllop beträffar,» sade han, »så ha vi ju
längesedan kommit öfverens om, att det borde firas så
indraget som möjligt, och endast med det antal gäster, som
vore oundvikligen nödvändigt. Men då jag sjelf inte har
några slägtingar att bjuda, så blefve det ju egentligen bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
