Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA CONFESSION’ 849
Detta var George Sands version av hennes och Mussets
kärlekssaga. Sann var den icke, ädelmodig ej heller, och
man får förlåta Mussets bror, att han kände sig upprörd
över denna smutskastning av en nyligen död, stor skalds
minne. Men även Alfred de Musset hade, kort efter det
att förbindelsen med George Sand avbrutits, skrivit en roman,
La Confession d’un enfant du siècle, vartill förhållandet till
George Sand givit uppslaget. Den är i varje fall ridderlig.
Den kvinna, till vilken George Sand stått modellen, fram-
ställes här i ett fullkomligt ideellt ljus, och lika ensidigt
läggas felen på den unge man, i vilken Musset porträtterat
sig själv. Romanen kom ut först 1836, men Musset hade
med all sannolikhet påbörjat den redan 1834, medan för-
hållandet till George Sand ännu varade, och ett fragment
hade offentliggjorts i september 1835. Då George Sand
tillsammans med Pagello kommit tillbaka till Paris, under-
rättade Musset henne om, att han tänkte skriva en roman:
“Jag skall icke dö, utan att hava åstadkommit en bok om mig
själv och i synnerhet om dig. Nej, min vackra brud, du
skall ej vila i denna kalla jord, utan att hon får veta, vilken
hon har burit.“ Det var detta löfte, som han infriade med
La Confession, som rörde George Sand ända till tårar, när
den kom ut. Romanen har fem relativt korta delar, av
vilka blott de tre sista i starkt romantiserad form återgiva
den episod ur verkligheten, för vilken jag nyss redogjort.
De två första behandla en annan kärlekshistoria och börja
med en mera allmän karakteristik av den trötta, hopplösa
generation, som Musset själv tillhörde. Denna hade fötts
till världen under Napoleons krig, blivit blek, nervös; då
den vuxit upp till ynglingar, hade segerdrömmarna krossats,
och när gossarna talade om äran, svarade man dem: bli
präster, när de talade om hoppet, om kärleken: bli präster.
Inom hela samhällslivet härskade skenheligheten, allt hade
blivit dystert och svart, livsglädjen hade försvunnit, och de
svarta dräkter, som männen nu började bära, voro ett slags
symbol för hela tidslynnet. Entusiasmen var borta. När
man på Napoleons tid hade frågat soldaten: vad tror du på,
hade han svarat: på mig själv. Men ställer man nu samma
fråga till Frankrikes ungdom, blir svaret: på ingenting. De
rike säga: det finnes intet sant annat än rikedomen; allt
annat är en dröm. Låtom oss njuta och dö. De, som
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
