Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Inledning - Kejsardömets litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVET FRÅN 1700-TALET 5 83
föregående del röjde redan 1700-talets litteratur avgjorda
dekadenstecken, vilka icke kunna skrivas på räkningen av
vare sig republiken eller det första kejsardömet. Upplysningen
hade ej längre klassicitetens artistiska syn på diktkonsten.
Denna hade i stället blivit ett vapen — ett vapen, med
vilket man förfäktade vissa politiska, sociala eller religiösa
idéer, eller ett vapen, med vilket man, såsom Beaumarchais,
själv slog sig fram i livet. Dikten hade upphört att vara
ett konstverk. Och det var denna uppfattning, som kejsar-
dömet ärvde från de sista decennierna av l’ancien régime.
Men Brunetière påpekar också ett annat arv från samma
tid. Klassiciteten hade använt “le mot propre“ ; en katt
hade kallats en katt. På 1700-talet hade barocken upp-
stått på nytt. Poeten hade nästan en förskräckelse för att
använda det enkla och naturliga uttrycket för en sak, utan
hans konst ansågs bestå i omskrivningen, ju dunklare, ju
mera tillkrånglad och bombastisk desto bättre. Kejsardömets
författare fortgingo blott i samma spår, kanske med ännu
större överdrifter. Räddningen undan denna stilförsämring
kom, såsom vi skola se, från romantiken, vilken liksom i
Tyskland och England även i Frankrike börjar såsom en i
viss mån realistisk rörelse.
o
A den andra sidan kan man även inom kejsardömets
litteratur spåra några svaga tecken till en förändrad smak
— minst inom tragedien, som fortfarande behärskades av
Corneille och Voltaire samt deras imitatörer. Även efter
kejsardömets fall var det här, som romantiken hade svårast
att arbeta sig fram. Först 1829 uppfördes det första ro-
mantiska dramat, Dumas’ Henri III et sa cour, men redan
1843 föll Victor Hugos Les Burgraves, och samma år seg-
rade Ponsard med ett “nyklassiskt“ drama. Den roman-
tiska tragedien kunde i själva verket aldrig tränga igenom,
och det klassiska sorgespelet blev aldrig dräpt i Frankrike
såsom i Tyskland och England. En kraftigt bidragande
orsak härtill var, att de stora skådespelarne — Talma och
m:lle Mars, sedan Rachel — voro svurna beundrare av
det gamla dramat. De nyheter, med vilka kejsardömets
tragöder kommo, voro ej heller betydande. I Les Templiers
(1805) vågade Raynouard behandla ett medeltida ämne, men
det hade redan förut Voltaire gjort. Och på enheterna höll
han. Tempelherrarne anklagas, rannsakas, dömas och brän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
