Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRAGIKEN I WALLENSTEIN 259
niserade öde — velat göra hjältens undergång beroende av
en serie yttre omständigheter, vilka verka med samma nöd-
vändighet som det antika ödet. Utan tvivel är det Macbeth,
som här föresvävat honom. Wallenstein vill själv icke handla,
men å den andra sidan drives han därtill. I det trettioåriga
krigets historia hade Schiller i sin karaktäristik av Wallen-
stein skrivit: Han föll, icke emedan han var rebell, utan
han blev rebell, emedan han föll. Det var detta han nu
dramatiskt ville visa upp. À den ena sidan hade Wallen-
stein ett misstänksamt hov, som fruktade, att han skulle
göra uppror, å den andra en tygellös armé, vars generaler
identifierat sitt öde med hans och som tvingade honom att
bibehålla kommandot. Han vill icke göra uppror, men om
avsättningsordern kommer, vill han vara i den ställningen,
att han kan sätta makt mot makt och tvinga kejsaren att
giva vika. Hans säkerhetsåtgärder stärka emellertid blott
hovets övertygelse om hans upprorsplaner, det ena steget
framkallar det andra, och till sist uppfångas hans förrädiska
depescher till svenskarna. Nu har han blott att välja mel-
lan å ena sidan underkastelse och en skymflig avsättning
samt å den andra rebellion. Först då beslutar han sig för
det ödesdigra steget och — faller.
Denna visserligen fint utspekulerade teori förstörde emel-
lertid dramat. För det första tvingades Schiller därigenom
till den oproportionerligt vidlyftiga inledningen, varigenom
Wallenstein icke blev ett drama, utan “ein dramatisches
Gedicht“. Schiller tänkte här på Shaksperes Richard III,
som haft de tre delarna av Henrik den VI till inledning,
men han kände icke, att Shakspere alls icke avsett dem till
något dylikt förspel, och han observerade icke andra av
Shaksperes dramer, t. ex. Julius Cæsar, där Shakspere med
några få scener givit den miljöskildring, till vilken Schiller
ansåg sig behöva åtta akter. Genom denna teori kom han
ock att till hjälte välja en fullkomligt passiv gestalt, som
aldrig fick några fullt tydliga konturer och som svårligen
kan väcka någon sympati. Men framför allt lockades han
härigenom att förbise den viktigaste fordran, som finnes
på både en antik och en modern tragedi: att däri skall ut-
vecklas ett mäktigt patos. Något dylikt finnes icke i den
egentliga Wallensteinstragedien, som närmast verkar såsom
ett drömspel, och detta patos har i stället måst förläggas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
