Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère - Fénelon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 FÊNELONS BIOGBA.FI
hos La Bruyère: sprätten, gåpåaren, pedanten, samlarvurmen
m. m., och hos honom passerar hela det samtida samhället
revy: aristokraten, prästen, “roben“ och borgerskapet. I
sammanträngd form ger han således hela sin samtids kultur-
historia.
Den klassicitet, som levde kvar under 1700-talet, stammar
således till en väsentlig del från La Bruyère.
FÉNELON
För den allmänna, icke speciellt franska litteraturhistorien
ligger Fénelons betydelse nästan uteslutande i hans över hela
världen lästa roman Télémaque. Men för att fullt förstå
denna, måste man dock äga någon kännedom om förfat-
tarens liv och personlighet — en bland de psykologiskt mest
intressanta i denna tids historia.
François de Salignac de Lamotte-Fénelon, född 1651, till-
hörde en högaristokratisk, ehuru fattig familj, och han för-
blev också alltid en aristokrat, mot slutet av sitt liv något
av en kyrkofurste. Troligen på grund av familjens svaga
ekonomi och många barn bestämdes han för den prästerliga
banan och erhöll en god humanistisk bildning, som under
hela hans liv röjer sig i hans utpräglade förkärlek för den
grekiska litteraturen, vars enkelhet och naturtrohet han
ständigt framhåller. Sin följande teologiska uppfostran fick
han i det förträffliga seminariet S. Sulpice i Paris, och Fénelon
blev även en av sin tids lärdaste teologer. Men med den
fattige unge ädlingens kyrkliga befordringar gick det till en
början trögt, och under tio års tid fick han tjänstgöra såsom
chef för en katolsk propagandaanstalt, Les nouvelles catho-
liques; i den egenskapen blev det hans uppgift, efter det
nantesiska ediktets återkallande, att göra den efterskörd bland
Frankrikes protestanter, som återstod efter Ludvig XIV:s
dragonader, och därvid utvecklade han ett nit, som föga
stämmer med den bild av den milde, tolerante Fénelon, som
1700-talet gjorde sig. Men denna bild var knappast sann,
ty trots sitt veka, kvinnliga lynne, var Fénelon ganska strid-
bar, en polemiker, häftig och lidelsefull, med all eftergivenhet
i formerna en härskarnatur, som ville sätta sin vilja igenom.
Först 1689, då han redan var trettioåtta år gammal, öpp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
