Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Racines främsta tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BKITANNICUS 289
om hon då ej — utan att med en min eller en rörelse
förråda sig — gör slut på allt dem emellan, så gäller det
Britanniens’ liv. Samtalet kommer till stånd, och Britanniens
avlägsnar sig, förtvivlad över Junies kyla. A sin sida har
Nero förvissat sig om styrkan av deras böjelse för varandra,
och detta har än ytterligare ökat hans passion.
I den tredje akten lyckas Britanniens att i ett obevakat
ögonblick få ett nytt samtal med Junie och får då förkla-
ringen till hennes gåtfulla uppträdande. Men Nero över-
raskar dem, och det kommer till en häftig scen mellan de
båda styvbröderna, vilken slutar därmed, att Nero låter häkta
Britannicus. Lidelsen har nu segrat, och Nero ger Burrhus
befallning att bevaka även Agrippine, som således göres till
fånge i palatset.
Den fjärde akten är dramats höjdpunkt, den stora upp-
görelsen mellan mor och son. Den slutar därmed, att Nero
synes giva efter: blott han får bibehålla sin mors tillgiven-
het, vill han försona sig med Britannicus och förena honom
och Junie med varandra. Men då Agrippine avlägsnat sig
och Burrhus lyckönskar honom till denna moraliska seger,
avkastar han masken :
Ella se hâte trop, Burrhus, de triompher,
J’embrasse mon rival, mais c’est pour l’étouffer.
Hans beslut är fattat: Britannicus måste dö. Men ännu
en gång tvekar han inför Burrhus’ glödande vältalighet, och
då Narcissus sedan infinner sig med underrättelsen, att giftet,
som skall givas Britannicus, är färdigt, ryggar han tillbaka
för det brott, han velat begå.
Trots Junies förmaningar beger sig Britannicus i den
femte akten till den försoningsfest, som Nero anordnat.
Agrippine triumferar och tror sig säker om sitt välde över
sonen. Men så kommer slaget — Burrhus störtar in med
underrättelsen, att Britannicus under festen blivit förgiftad;
utan att förändra en min hade Nero sett broderns dödskamp.
Utvecklingen till tyrann är fullbordad.
Bérénice, som för mig betecknar höjdpunkten av Racines
skaldskap, går ännu längre i en enkel och händelsefattig
komposition, och av alla Racines stycken är det intet, som
står Le Misanthrope så nära. Hela handlingen inskränker
sig till några samtal, och likväl sker ständigt något. Ingen
Schilck. Allmän litteraturhistoria IV, 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
