Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - De första striderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CRITIQUE DE L’ÉCOLE DES FEMMES 233
ämnet är naturligtvis den så omdebatterade teaterpjesen.
Först kommer den odrägliga Climène, en gammal, kokett
précieuse, som icke har nog starka ord för alla horreuerna
i detta vulgära stycke, så en narraktig markis, som också
är upprörd, men som är alldeles för aristokratisk och för
spirituell för att vilja giva några skäl, utan i stället blott
idisslar ett uttryck i pjesen: “Gräddtårta, gräddtårta“! Sist
infinner sig en avundsjuk författare, Lysidas, som kommer
med det tunga artilleriet.
Men Molière tages också i försvar — utom av Uranie och
Elise även av Dorante, Molières alter ego, och diskussionen
blir allt häftigare. Därigenom får Molière nu tillfälle att
framlägga sitt program. Först försvarar han realismen. Jag
vet ingenting värre — säger Uranie — än tillgjordhet.
Det löjligaste av allt är denna finkänslighet, som tar allt
från den sämsta sidan, som lägger in något anstötligt i de
oskyldigaste ord och som känner sig sårad av tingens skugga.
Och i en kritik, som Dorante gör av den samtida tragedien,
påpekar han dess onatur i motsats till den äkta komedien.
När ni målar hjältar — säger han — så gör ni som ni vill.
De äro fantasiporträtt, i vilka man ej söker efter någon
likhet. Ni bryr er inte om, huruvida de äro sanna, blott
de äro märkvärdiga. Men skall man måla människor, så
måste man måla dem efter naturen. De måste vara lika,
och porträtten äro misslyckade, om man ej känner igen dem
i samtidens människor. Värst åtgången blir den högfärdige
markisen, och här ljuder en demokratisk ton, som sedan, i
Molières senare stycken, allt mer skulle växa i styrka. Mar-
kisen känner sig först upprörd över att hava nödgats knuffas
bland kreti och pleti för att få en plats i den överfyllda
teatern. Och sedan dessa skrattsalvor, som ljudit från packet
på parterren! Men Dorante svarar med en verve, som redan
har något av Figaros revolutionära fanfarklang: Du är då
en av dessa snutfagra herrar, som icke tro, att parterren
också kan ha sunt omdöme, och som inte för allt i världen
vill nedlåta er att skratta på samma gång som den, vore
det ock åt det bästa stycke i världen. Men sunt förnuft
har ingen abonnerad plats på teatern, och skillnaden mellan
en halv louis d’or och femton sous har ingenting att skaffa
med en god smak. Står man eller sitter man, kan man
hava lika dåligt omdöme för det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
