Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - De första striderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LES PRÉCIEUSES RIDICULES 225
DE FÖRSTA STRIDERNA
Molière kom säkerligen icke till Paris med tanke på att
bliva någon reformator och knappt heller med något fullt
medvetet litterärt program — förmodligen hade han ingen
högre ärelystnad än att göra lycka, och det nya litterära pro-
grammet utvecklades väl blott så småningom under kampen
om de stycken, i vilka han lämnat sin naturell fritt lopp.
Uppslaget kom från en liten till synes ganska oskyldig fars,
Les Précieuses ridicules, som den 18 november 1659 —
på månaden jämnt ett år efter teaterns öppnande — upp-
fördes efter Corneilles Cinna. Man väntade sig tydligen ej
mycket av denna representation, ty teatern var icke fylld
till hälften, och själv förefaller Molière ej heller hava föreställt
sig, att stycket skulle väcka någon större uppmärksamhet,
ty ehuru det var den första föreställningen, hade prisen ej
fördubblats. Men han bedrog sig. Intrycket tyckes hava
blivit överväldigande, och den första följden blev den, att
farsen genom ingripande av en inflytelserik “alkovist11 eller
preciös herre tills vidare blev förbjuden. Först den 2 december
kunde den spelas ånyo, då för utsålt hus trots de dubbla
prisen.
Innehållet är mycket enkelt. Ett par unga damer i
landsorten ha genom läsning av Mademoiselle de Scudérys
romaner blivit alldeles bortkollrade, både till språk och livs-
uppfattning, och avvisa därför två unga herrar, som göra
dem sin kur, men ej förstå att uttrycka sig på det preciösa
tungomålet. Dessa besluta emellertid att hämnas, kläda ut
sina betjänter till markiser, och nu bli de preciösa damerna
förtjusta upp över öronen, ty Mascarille och Jodelet visa
sig i deras ögon stå på höjden av salongsbildning. Det
hela slutar sedan med, att de falska markiserna först få
prygel av sina herrar och därefter’ avklädas sin härlighet,
och de narraktiga flickorna stå där med skammen.
Man kan förstå, att detta stycke skulle väcka ett våldsamt
uppseende, och det gick också fyrtiofyra gånger å rad.
Det var ju, före Boileau, ett slag i ansiktet på den litterära
onatur, som då satt i högsätet. Molière gycklade obarm-
härtigt icke blott med de romaner, som då voro på högsta
modet, utan även med hela den högförnäma societet, som
Schüek. Allmän litteraturhistoria. IV. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
