Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - Madame de Sévigné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 8 BREVEN
senare, hon reflekterar över livet och döden, särskilt sedan
hon varit i sällskap med herrarna i Port Royal — med ett
ord: hon kåserar i sina brev om allt och intet utan att falla
in i avhandlingsstilen. När man läser Madame de Sévignés
brev, får man därför också ett mycket starkt intryck av att
befinna sig i “gott sällskap“ — ett sällskap, som verkligen
förstår konsten att konversera.
Visserligen hade hon liksom Madame de La Payette och. andra
damer av samma åldersklass fått en lärd uppfostran — det
hörde till Hotel de Rambouillets tid — men hon hade lyckats
befria sig från den äldre tidens lärda manér och är varken
— åtminstone mycket sällan — en précieuse eller “une
femme savante“ av den art, som Molière satiriserade, och
det, som slår en hos henne, är, om än i en annan form,
just samma egenskap, som återfinnes hos Molière: le bon
sens. Hos Madame de Sévigné yttrar den sig i en sällspord
takt, i frihet från alla överdrifter, i harmoni i själsliv och
uppträdande. Och djupast sett är det väl just denna balans
mellan de olika egenskaperna, som karaktäriserar klassicite-
ten. Prån umgängeslivets synpunkt är Madame de Sévigné
det ädlaste uttrycket härför, för den förfinade salongston,
som skapades av Ludvig XIV:s tidsålder och sedan ärvdes
av 1700-talet och som gjorde fransmännen till belevenhetens
och vettets mästare i Europa.
Men Madame de Sévignés brev röja dock, trots all älskvärd-
het, detta ideals brister. Det var ohjälpligt aristokratiskt.
Madame de Sévigné hade ett gott hjärta, hon var sina vänners
vän, hon var religiös, om än icke av något djup, men hennes
värld var, omedvetet för henne själv, blott den franska aristo-
kratien, liksom den var det för La Rochefoucauld och Madame
de La Payette. Att det existerade människor utanför denna
tämligen exklusiva krets, förstod hon aldrig, och i detta fall
stod hon kvar på barockromanens ståndpunkt. Under rätte-
gången mot den lysande Fouquet kände hon sig djupt upp-
rörd över anklagelserna mot honom — och det hedrar hennes
goda hjärta, mer än hennes omdöme — men hon ömmade
icke det ringaste för några stackars bönder, som i sin för-
tvivlan rest sig till motvärn mot de tunga skatterna och
som man jagade såsom vilda djur. I en alldeles likgiltig
ton berättar hon, huru man hänger och massakrerar dem.
Guvernören, duc de Chaulnes, som på detta sätt satte sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
