Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - Madame de Sévigné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREVEN 187
och 1671 flyttade till Provence. För vår kännedom om själva
livet på Ludvig XIV:s tid blev denna flyttning av stor be-
tydelse. Madame de Sévigné bodde dels på sitt gods i Bre-
tagne, dels i Paris i det ståtliga Hotel Carnavalet — ett av
Paris’ vackraste 1600-talspalats, nu som bekant museum.
Mor och dotter voro således skilda från varandra och bör-
jade därför en brevväxling, vilken utgör huvudstommen i
den samling Lettres de Madame de Sévigné, som hennes dotter-
dotter 1734 började utgiva; grevinnan de Grignans svar
äro tyvärr förlorade.
Madame de Sévignés brev äro inga epistolarstycken i Balzacs
och Voitures stil. Väl visade Madame de Grignan moderns
brev för andra, liksom modern läste upp dotterns för sina
vänner La Rochefoucauld och Madame de La Fayette, men de
voro icke skrivna för publiken, utan tydligen relativt bekym-
merslöst nedkastade på papperet. Det tjusande i dem är
just deras omedelbarhet och naturlighet, trots det att Madame
de Sévigné hade en mycket stark känsla för stilens ford-
ringar och själv är en överlägsen stilist, som även vet av
det. Men hon hade en medfödd förmåga att kåsera —- lätt,
spirituellt, ibland allvarligt, men aldrig pedantiskt. I dessa
brev ger hon helt sig själv med sin själssundhet, sin opti-
mism, sitt goda, glada franska lynne med dess lilla anstryk-
ning av malice, med sin sensibilitet för alla intryck, även
av naturen, för vilken hon hade en mera öppen blick, än
som eljes kommer fram under 1600-talet. Någon litterär
förebild för sin stil — såsom Balzac haft — har hon ej,
utan bemödar sig om att vara och är blott sig själv. Hon
pratar för dottern om allt möjligt, berättar om alla tilldra-
gelserna inom societeten, om eldsvådan hos marskalk de
Guitaud, då marskalken uppträdde på gatan blott i natt-
skjorta och kalsonger, under det att den stackars frun all-
deles barbent räddat sig ur det brinnande huset, om den
store Vatels — mästerkockens — heroiska självmord, då
fisken hotade att mankera vid en middag, som han skulle
laga, hon redogör för sin läsning, lärda arbeten såsom Taci-
tus och Augustinus och även då för tiden ganska ovanliga
skönlitterära såsom Rabelais, Ariosto och Tasso, hon återger
sina samtal med La Rochefoucauld och Madame de La Fayette
och den älskvärda, kvicka Fru Scarron, hon bedömer Raci-
nes och Corneilles pjeser med en avgjord partiskhet för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
