Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORACE 145
gamle Horaces familj. Hans son, den yngre Horace, är gift
med Sabine, som är syster till de albanske Curiatierna, och
hans dotter Camille är trolovad med en av Curiatierna.
Stycket börjar med en dialog mellan Sabine och hennes för-
trogna väninna Julie, och genom denna få vi veta, att ett
stort slag skall stå, i vilket således fränder skola som fiender
möta varandra. Jag är romarinna, säger Sabine, därför att
Horace är romare, men jag kan aldrig glömma Alba, “mon
cher pays, mon premier amour“, och jag fruktar därför en
seger lika mycket som ett nederlag:
Et je garde, au milieu de tant d’âpres rigueurs,
Mes larmes aux vaincus, et ma haine aux vainqueurs.
Med en något olika skiftning gå dessa känslor och dessa
farhågor igen i den nästa scenen, mellan Julie och Camille,
som emellertid i följd av ett dubbeltydigt orakel och trots
de olycksbådande drömmar, som hon på natten haft, hoppas
på en lycklig utgång, enär oraklet förutsagt, att “hon för
evigt skall förenas med Curiace“. Men av en seger eller
ett nederlag har hon, lika litet som Sabine, något att vänta,
och i intetdera fallet kan Curiace bliva hennes make:
Jamais, jamais ce nom ne sera pour un homme
Qui soit ou le vainqueur ou l’esclave de Rome.
Så uppenbarar sig plötsligt Curiace i Horaces hem. Camille
tror först, att han kommit såsom fältflykting, och då hon
häri ser ett bevis på hans kärlek, kan hon ej fördöma honom,
men Curiace upplyser henne om misstaget: intet slag blir
av, fred har ingåtts mellan de båda städerna, och tvisten
skall i stället avgöras genom ett envig mellan tre kämpar
fran vardera hållet — vilka, vet man ännu icke. Med dessa
ljusa utsikter slutar den första akten.
I den andra skocka sig åter olycksmolnen. I dess början
fa vi genom ett samtal mellan Horace och Curiace höra, att
de tre Horatierna blivit utsedda till Roms kämpar, och
Horace, som väl ej tror på någon seger, är dock lycklig
över att fa stupa för fäderneslandet. Men så kommer olycks-
slaget. En alban meddelar dem, att de tre Curiatierna skola
strida för Alba. Svågrar skola således stå mot svågrar. Den
vekare Curiace säger sig väl skola lyda, glömma både vän-
skap och kärlek, men i motsats till fosterlandsfanatikern
Horace är han förtvivlad över den bitti’a nödvändigheten:
Schiick. Allmän litteraturhistoria. IV. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
