Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Barocken - Voiture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 VOITURES BIOGRAFI
VOITURE
Voiture, som var av borgerlig börd — hans far var en
förmögen vinhandlare — fick en god uppfostran, men hade
inga vetenskapliga intressen, utan var en glad, angenäm
sällskapsmänniska, som passade bäst för att göra ingenting
och som också odelat ägnade sig åt denna kallelse. I enlig-
het med sin talang i detta avseende blev han kammarherre
hos konungens broder, Gaston d’Orléans, med den makt-
påliggande, men ej vidare tidsödande uppgiften att hos prinsen
presentera främmande sändebud. Gaston d’Orléans hade
emellertid den lilla svagheten, att han då och då på gammalt
manér gjorde uppror, och detta åter hade till följd, att han
— och med honom hans kammarherre — måste upprepade
gånger fly från Frankrike. Voiture började med skäl tycka
detta vara både ledsamt och riskabelt och vände sig därför
obesvärat till prinsens dödsfiende, den mäktige kardinalen,
samt övergick i dennes tjänst. Denna var betydligt lugnare,
dessutom mera inbringande, och Voiture slutade sina dagar
såsom en rik man 1648 vid blott femtio ars alder.
Men sin egentliga verksamhet utövade Voiture i Hotel
de Rambouillet, där han introducerades kort före Malherbes
död. Där slog han genast igenom, och vinhandlarens son
blev det aristokratiska sällskapets bortskämde magister ele-
gantium, som var med om och arrangerade alla de upptag,
med vilka ungdomen där roade sig, utflykter, utklädningar,
teaterföreställningar, gycklande med andra och även själv
ett föremål för drift, men även då förtjust över att befinna
sig i sitt rätta element. Vid alla tillfällen var han färdig
med sina verser. Någon litterär ärelystnad hade han ej
med dem, brydde sig aldrig om att utgiva dem, började
väl på uppdrag av Julie d’Angennes att skriva en herde-
roman, men blev aldrig färdig med den. Diktkonsten var
för honom blott ett sällskapsnöje. Han hade icke någon
åtrå att leva för eftervärlden, vars applåder han icke kunde
höra, han ville leva blott för stunden och för den societet,
som blivit hela hans värld. Än suckade han såsom en
olycklig älskare för den hårda Philis, men suckade aldrig
så djupt, att hans suckar kunde tagas på allvar, än hade
Philis haft den oturen, att hennes kjolar flugit upp, när hon
stigit ur en vagn, och Voiture var då genast färdig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
